Deprecated: Non-static method JApplicationSite::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/templates/gk_creativity/lib/framework/helper.layout.php on line 167 Deprecated: Non-static method JApplicationCms::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/libraries/cms/application/site.php on line 272

Ann-Cathrin Granbäcks blogg

Jag - en ambassadör för Kramfors

För ett tag sedan fick jag frågan om jag vill vara ambassadör för Kramfors kommun. Självklart, löd svaret. Kände mig både stolt och hedrad över att någon funderat på mig i termerna av att vara en inspiratör för andra. Orsaken är säkert att jag i många texter lyft fram Kramfors och Höga Kusten positivt. Här är jag född, här har jag valt att bo och här kommer jag mest troligt att sluta mina dagar. 

Är det då självklart att man vill vara ambassadör för sin hembygd bara för att man bor här? Nja, inte om man lyssnar på hur många uttrycker sig. Att älska Höga Kusten, det är lätt. Men att älska Kramfors... det är för många Höga Kustenbor något omöjligt att yppa. Här tycker vi att vi klarar oss själva. Eller så önskar vi att vi tillhörde Övik. Alternativt bilda en kommun bara för Höga Kusten.

Om vi vänder på steken då? Hör man någonsin en Kramforsbo säga något negativt om Nordingrå och övriga Höga Kusten? Hur är det med Nylandsborna, människorna i Lunde eller Klockestrand - vill de bilda egna kommuner? Åtminstone jag har aldrig märkt av något sådant

Kramfors är på sätt och vis en delad kommun där gränsen verkar gå vid Ångermanälven. Orsaken ligger med all säkerhet i kommunsammanslagningen 1974 då storkommunen bildades. 41 år har gått sedan dess. Själv är jag 48.

I nästan hela mitt liv har jag alltså hört negativa omdömen om "Kramfors fattigluskommun", "världens största fäbodvall", "pulvercity", "Kräkfors", "stan mittemot Domus". Sloganen Kramfors med Höga Kusten har vi förvandlat till Höga Kusten TROTS Kramfors. 

Men hörrni, ska vi inte sluta med det här? Vem gynnas av den bitterheten? Vi själva? Absolut inte. Nordingrå är fantastiskt att bo i, Höga Kusten är unikt. Vi är en del av Kramfors kommun, där det finns massor av bra saker att vara stolt över. Jag är stolt över att bo i en kommun som har en av Sveriges bästa gymnasieskolor till exempel, en skola där mina söner stortrivs och utvecklas multum. Jag är stolt över att vi är en av de företagstätaste kommunerna i länet med mängder av duktiga entreprenörer. Jag är stolt över att såväl kommuner som näringen nu gör en progressiv och långsiktigt hållbar satsning på turismen. Jag är stolt över alla ungdomar som bor och utvecklas här. Jag skulle kunna fortsätta göra listan längre, men stannar.

Igår var jag på en föreläsning om ambassadörskap. Eller om det goda värdskapet. Det var näringslivskontoret som bjöd in och huvudgäst var Anki Berg från Länsmuséet i Västerbotten (Gammlia). Hennes budskap var glasklart:
- Utan ett gott värdskap kommer ingen att vilja komma hit, varken turister eller människor som vill stanna för gott. Och värdskap, det börjar inom oss själva.

Enligt Anki Berg handlar värdskap om något så enkelt som det mänskliga mötet. Att se någon, bemöta människor med respekt, våga möta en blick, vara intresserad och ge av sin egen erfarenhet. Samtidigt måste man naturligtvis leverera högkvalitativa produkter. Och, mycket viktigt, se varandra som pusselbitar. Värdskap är ingen one mans show.

Värdskap handlar också om hur man vill bli sedd. Eller om varumärke med ett modernare ord. Åtminstone jag vill känna stolthet över den kommun där jag valt att bo. Jag vill att andra ska se på den med positiva ögon. Jag vill att folk ska flytta hit. Jag vill att mina barn ska trivas och känna samma för sin hemort när de flyttat. Jag vill att folk ska tala gott om Kramfors.

Därför är jag ambassadör för Kramfors kommun. En självklar sådan. 

 

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — En Kramforsbo
Synd att man berömmer sig själv istället för att skapa något nytt. Ser man bilder från Kramfors från 1920 eller 1940 talet så förs... Read More
torsdag, 23 april 2015 18:05
Guest — Ann-Cathrin, Ordpilot
Hej Kramforsbo! Så tråkigt att du har en sådan negativ bild av din hemstad. Jag känner inte igen mig i hur du porträtterar den. I ... Read More
torsdag, 23 april 2015 19:04
Guest — Ida Stafrin
Det är sorgligt med människor som tar varje chans som ges till att trycka ner och släcka någon annans glädje. Som oppositionsanh... Read More
torsdag, 23 april 2015 19:21
3531 Hits
3 Kommentarer

Deckare inte min grej

Oj, vad länge sen jag gav mig tid att skriva några rader. Det snurrar på i en faslig takt just nu och jag hinner inte riktigt vara kreativ och skriva utöver det jag "måste". Jag vill, men tiden räcker inte alltid till. Nu lyxar jag dock till med några minuters hjärnrensning. För lite så funkar det personliga skrivandet för mig - genom att pränta ned tankar kanaliseras dem utanför min hjärna och få på så vis eget liv. Vingar att flyga med.

Den senaste tiden har jag läst en bestseller. Gone Girl av Gillian Flynn ligger högt upp på alla topplistor världen över. Både boken och filmen har blivit kassasuccéer och folk älskar storyn.

Jag började med att läsa boken. Intrigen kring det gifta paret Nick och Amy som ska fira sin femte bröllopsdag när Amy helt plötsligt försvinner är uppbyggd genom att huvudpersonerna vartannat kapitel får berätta sin del av berättelsen. Cliffhangerna formligen haglar för att man som läsare ska naglas fast och vilja läsa vidare. 

Men det är bara att inse. Jag är ingen som gillar deckare. De ger mig ingenting, får mig inte att tänka, känna och hitta nya tankesätt. Boken är lättläst, men till slut längtade jag bara att den skulle jag just slut. Att jag skulle få börja på nåt annat.

Så med en tredjedel kvar av romanen beslutade jag att se filmen. Undrade i mitt stilla sinne hur man skulle kunna filmatisera den ryckiga storyn som pendlar mellan nutid och dåtid, men det var alldeles ypperligt gjort. Filmen hade fått med i princip allt. Och slutet, ja det kunde ingen förutsäga. En långsam och pratande film utan tillstymmelse till action, borde vara som gjord för mig, men nej den får inga Oscars av mig. Den är OK, men jag kan inte höja den till skyarna på det sätt som kritiker och läseskaran gjort.

Har du läst boken? Eller sett filmen? Vad tyckte du?

Nu ska jag läsa nånting helt annat. Vi hade läsecirkel i fredags, diskuterade då Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Nästa bok, vi turas om att välja, är skriven av en läkare som berättar om sin nära-döden-upplevelse. Det blir nåt att bita i!

:)

 

 

1862 Hits
0 Kommentarer

Min förebild - mormor

Långfredag. Förut en långsam dag då man s k u l l e ha tråkigt och sörja Jesus död. Min dag har också varit lång, men inte det minsta långtråkig. Tvärtom har den varit fylld av livgivande möten. Efter att ha umgåtts med sångarvänner i två timmar styrde jag kosan mot Nyland där min mormor bor på äldreboendet Nybo. 

Jag är 48 år och har förmånen att ha mormor kvar i livet. Ullångersbo sedan födseln, bondmora, politiker, cirkelledare - och min idol. På sitt 93:e år. Möt Eva Åman!


Fotot är taget vid ett tidigare tillfälle.

Vid många kurser och seminarier som jag har deltagit i har man  fått uppdraget att berätta om en förebild man har. Då har alltid min hjärna drabbats av stiltje, jag har inte kunnat tänka ut en enda förebild - varken man eller kvinna. Tills jag vid ett besök hos mormor drabbades av tanken - fy fasen vilken fantastisk kvinna hon är. Utan vare sig akademisk utbildning eller gratis förutsättningar har hon fört kampen för kvinnor, kämpat för landsbygdens överlevnad och engagerat sig i miljöfrågor och annat.

Min mormor har helt enkelt brunnit. Drivit frågor på sin nivå och gjort det hur bra som helst. Eva föddes 1922 som yngst i en ganska stor barnaskara i Getberg, Ullånger. När hon var i åttaårsåldern gick föräldrarna bort i tbc. En morbror såg till att syskonen fick vara tillsammans, han anställde en piga som bodde med barnen. Mormors bröder var lite äldre och ganska snart kunde några av dem överta skötseln av jordbruket. Mormor var ju bara ett litet barn och tydde sig av naturliga skäl mycket till pigan. Eller pigorna rättare sagt, de avlöste varandra. En gång var det extra tufft när en favorit-piga skulle gifta sig och flytta från gården. "Det var som att mista mamma en gång till", har mormor berättat. 

Mormor gifte sig med Manne, som var 14 år äldre. De drev ett litet jordbruk i Utvik och fick 1948 min mamma. Förutom rollen som "bondmora" engagerade mormor sig politiskt. Centerpartiet blev den naturliga hemvisten och hon var med och byggde upp Ullångers Centerkvinnor. Faktum är att jag tror hon en tid var ordförande för föreningen. Alla som känner till Ullånger vet att Centerkvinnorna har haft och har än idag en viktig roll i samhällsutvecklingen. De har funnits med vid mängder av utvecklingsarbeten, evenemang och annat. 

Jag är ju engagerad i Futura - föreningen för företagande kvinnor i Kramfors kommun - och kan bara konstatera att äpplet inte faller långt från päronträdet. Fast medan jag valt den ideella vägen att gå, slog mormor in på den politiska banan. Hon satt ett tag också med i miljö- och byggnämnden (hälsovårdsnämnden på den tiden). Mormor var liksom jag intresserad av litteratur och drev bokcirkel. Och jag är ju med i en bokcirkel... :)

När morfar lade ned jordbruket i början av 70-talet var mormor kring 45 år, alltså yngre än jag. Som bondmora hade hon väl inte tjänat en krona till sin ålderspension, ändå slutade även hon att jobba då. En gång frågade jag henne om hon inte hade tyckt det var tråkigt att bara gå hemma och undrade vad hon gjorde. Mormor tittade på mig och såg helt frågande ut på ögonen, ruskade lite på huvudet och sa: Jag tog hand om hushållet så klart. Det var min uppgift.

Inte ett ord om att hon var ledsen över att inte ha kommit längre. Inget om att hon klättrade på väggarna av tristess. Inget om självförverkligande.

Istället var hon bara nöjd. Nöjd med det liv som blev hennes. Det är imponerande. Jag blir avundsjuk. 

Minns också att jag många gånger funderade över att det alltid var morfar som gick och handlade. Han traskade nedför backen mot Sundbron och gjorde inköp från en lista som mormor skrivit. Varför handlade inte hon, frågade jag. Svar: mormor tyckte att morfar behövde komma ut och träffa folk, så hon överlämnade med kärlek det uppdraget åt honom. 

Denna osjälviska kvinna är min förebild. Min mormor. Bara kärlek har jag fått av henne och bara kärlek känner jag för henne. 

2286 Hits
0 Kommentarer

Glad Påsk

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Gunnela g.nordlander@hotmail.se
Detsamma önskar jag dig!! Ha en skön påsk med bla kyrkokören Gunnela
fredag, 03 april 2015 06:51
Guest — Ann-Cathrin
Tack Gunnela! Vi ses väl? Eller är ni bortresta? Ett fantastiskt väder är det, har just joggat lite och mött Nordingråvåren. Så hä... Read More
fredag, 03 april 2015 07:13
2011 Hits
2 Kommentarer

"Livet efter dig" berörde mig

Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Jag hade redan på förhand dömt ut boken som för lättsinnig och kiosklitteraturaktig. Tänkte att Livet efter dig hörde hemma i genren chic lit som jag har så svårt för. Men ack vad jag bedrog mig... :)

Istället blev julklappen jag fick av Anton en riktigt härlig läsupplevelse. Extrem lättläst, det bara flyter på, man vänder sida efter sida. Och det är så skönt! Många av de böcker jag läser bjuder på lite motstånd och jag måste koncentrera mig under läsningen. Men den här - åååhhh - det var som vid forna tiders läsupplevelse, det bara forsade fram och jag ville läsa mer och mer. Härligt!

Livet efter dig av Jojo Moyes är en av de mest lästa romanerna just nu och har varit ett bra tag. Boken kom ut 2012 och finns fortfarande på listan över toppsäljare. Den handlar om Lou Clark som får jobb som personlig assistent hos Will Traynor, vars liv slagits i spillror sedan han totalförlamats vid en trafikolycka. Will är deprimerad och har försökt ta sitt liv. Hans enda tanke är att avsluta livet i förväg och har övertalat sina föräldrar att ta honom till en klinik i Schweiz där man utför barmhärtighetsmord. Föräldrarna har dock förmått Will att ta sex månaders betänketid innan det hela ska genomföras. Under tiden kommer Lou in i Wills liv och inget blir sig likt. Varken för Lou eller Will...

Jag ska inte säga så mycket mer om storyn, då förstör jag den för dig som inte läst boken. Men jag vill bara säga att den är så bra att min sedvanliga nyfikenhet väcktes och jag måste tjyvläsa slutet innan jag kom dit. Ändå grät jag när sista raden var läst. 


 Så tack Anton för en urbra julklapp! Och tack också för gårdagens besök i Sundsvall. Mittuniversitetet är väldigt mysigt och pitoreskt, det vet jag nu!

 

 

 

 

2004 Hits
0 Kommentarer