Deprecated: Non-static method JApplicationSite::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/templates/gk_creativity/lib/framework/helper.layout.php on line 167 Deprecated: Non-static method JApplicationCms::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/libraries/cms/application/site.php on line 272

Ann-Cathrin Granbäcks blogg

Att brinna för mer än rätten att säga negerboll

 

De vackraste människorna är de som brinner. Som har en inre glöd, en passion för något. Som vill förändra och utveckla. Som argumenterar och kämpar för sin sak. Och då talar jag inte om de människor som försvarar rätten att säga negerboll, eftersom det "alltid hetat så".

Att rättfärdiga det hela med att påstå att man då inte heller "kan säga vitlök"... eller "baka finska pinnar" är bara löjligt. Sandlåda verkligen.

När jag var liten sade vi negerbollar. Jag tänkte aldrig någonsin på att det skulle vara nedsättande. Men jag var ett barn. Tämligen oskyldig, eftersom det inte fanns särskilt många olika nationaliteter i samhället där jag växte upp. Min klass var helt homogen vad gäller etnicitet och hudfärg.

Idag är verkligheten annorlunda. Såväl samhället som språket har förändrats, det vet både du och jag. Tänker inte gå in på några förklaringar, utan konstaterar bara att om det finns ord och uttryck som är nedsättande, då ska vi inte heller använda dem. Så himla enkelt! Varför strida för något som alla i grunden vet är fel?


Känner du till Staffan di Mistura? För mig var han en okänd profil tills jag läste om honom i DN:s lördagsbilaga igår. Jag blev imponerad. Och berörd. Utan att känna Staffan di Mistura det minsta mer än det jag just läst förstår jag att han är en vacker människa.

Vacker på grund av sin glöd och sitt engagemang. Staffan föddes 1947 som son till en svensk mamma och italiensk pappa. Fadern hade flytt undan den fascistiska regeringen i Italien och hamnat i Sverige. Här blev han affärsman och ordnade genom sina kontakter så att Staffan som sjuttonåring kunde praktisera hos FN. Det blev starten för ett yrke som går ut på att konfliktlösning genom diplomati.

Staffan di Mistura har arbetat i 45 år inom FN som fredsmäklare i otaliga krig och konflikter. Afghanistan, Somalia, Sudan, Etiopien, Balkan, Libanon... Nu hade han egentligen trappat ned, men fick frågan om han inte kunde tänka sig arbeta för att främja freden i Syrien. Det måste kännas häftigt när en man som Ban Ki-moon ringer och säger "Vi har hamnat i ett vakuum i Syrien. Vi behöver dig, Staffan."

Undra om Staffan di Mistura någonsin skulle baka och äta negerbollar? Jag tror inte det.

I DN:s artikel kan man också läsa att Syrienkonflikten är den mest komplexa stridshärd som någonsin funnits. Det är många inblandade parter, som inte ens håller sams inom de egna grupperna. Brott begås mot krigslagar och människorätten. Det har varit fem år av grymhet och ouppfyllda löften.

Staffan di Mistura, som förutom svenska talar sex språk, tror inte att kriget i Syrien kan lösas genom militär inblandning. Det är alltså inte ett krig som kan vinnas. Det måste lösas på fredlig väg med överenskommelser. Och han tänker sig att det kan ske inom en rimlig tid, innan nästa års utgång.

Jag tycker det är så underbart med människor som di Mistura. Som verkligen gör skillnad. Som dedicerar sina liv åt att lösa konflikter istället för att cementera dem. Som jobbar med fredsförhandlingar på högsta nivå. Som alltid tänker positivt och som aldrig ger upp.

Som inte sitter kvar i sandlådan och äter negerbollar.

1830 Hits
0 Kommentarer

Skiner solen lika vackert i Stor-Norrland?

Idag är det underbart! Solen skiner som aldrig förr från en knallblå himmel och skaren bär. I morse gnistrade rimfrosten i träden och förvandlade verkligheten till en diamantskimrande ljuskaskad. Vi njuter nu. Åtminstone gör jag det, vårvintern är en av mina favorittider på året. 

Höga Kusten levererar. Det är faktiskt inte tu tal om den saken, det visar inte minst det faktum att de sociala medierna fylls av vackra naturbilder. Människor som åker skidor, vandrar, åker skoter, pimplar, utmanar musklerna i slalombacken... Det är som en dag i fjällen, fast mycket lyxigare. Bara att kliva ut på bron. Bara att sätta sig på sparken och njuta. 

Under promenaden idag passerade jag en gammal ladugård, som har en skylt med texten "Här jobbar vi för fullt med att göra gott för Norrland". Tankarna gick då till det sedan några dagar lagda förslaget om att bilda ett Stor-Norrland. Detta som en del i en omändring i hela landet till färre regioner.

Vad tycker jag om det? Jag vet faktiskt inte. Det är väldigt svårt att ha någon åsikt om det. Å ena sidan kan man tänka att vi blir marginaliserade i ett stort område, men å andra sidan tror jag att en större region får ökade chanser att mäta musklerna mot andra. 

Nåväl, beslutet är inte taget än och det kommer att finnas många chanser att sätta sig in i frågan. Till dess nöjer jag mig med att konstatera att det finns massor av människor som njuter av att bo och leva i Norrland. Vi är många som tagit ett aktivt val att bo här. Så glesbygd det än kallas. Vi är också många som jobbar för att förutsättningarna för livet i Höga Kusten ska vara så goda som möjligt.

Det tycker jag skapar framtidstro! Lika stark som solen :)

 

1529 Hits
0 Kommentarer

Telefonbänk och bidé - gårdagens hype


Tänk så mycket lite färg kan göra för en möbel. Det kan man konstatera när man ser den gamla telefonbänken som står ute i hallen. Men så börjar jag fundera - telefonbänk... Ska man ha en sån? Hur ute är inte det egentligen? Måste verkligen vara en relik från gårdagen.

Om man googlar brukar man kunna hitta historik om det mesta. Dock inte om telefonmöbeln. Den finns inte dokumenterad :) Min egen personliga, inte så avancerade, reflektion blir att det är en möbel som lever kvar sedan den sladdanslutna telefonen. När man hade ett jack i väggen. Herregud, det låter som stenåldern...

Telefonen fanns då alltid på ett och samma ställe och man behövde naturligtvis någonstans att sitta. Plus att den ädla tingesten absolut behövde något ståndsmässigt att stå på. Riiiiiiing, så skyndade man dit och satte sig bekvämt tillrätta för ett långsnack. Perfekt då också med en spegel att kolla in frisyren eller klämma finnar.

Idag är ju situationen helt annorlunda, vi har alla egna telefoner som ligger både här och där. Så frågan är varför vi har kvar vår telefonbänk. Jag vet inte. Jag har faktiskt inte reflekterat över det förrän nu när den blivit ommålad. Tar jag bort den ser det väldigt tomt ut. Och den är ett perfekt ställe för hårfönen och plattången att vila på. Används också som sminkbord när trängseln med sonen är för stor i badrummet på morgnarna.

Men som telefonbänk har den inte fungerat på länge. Frågan är dock om det inte vore en bra idé att börja använda den som sådan igen. Istället för att ta med sig mobilen överallt så får den ligga och vila på telefonbänken. Åtminstone på natten, då skulle hjärnan få behövlig vila från intryck som pressar sig på även nattetid.

Vi får se hur det blir med det... :)

Men kolla in det här då! Apropå möbler som en gång var inne, men som numera inte används... Du känner väl igen en bidé?

Hemma hos min pappa finns en bidé i badrummet. Den är aningen lägre än på bilden och har ett duschmunstycke med slang istället för kran. Jag fattade nog aldrig vad man egentligen skulle ha den till. Att tvätta sig i underlivet var inget vi ens reflekterade över att man skulle göra. Sååå pinsamt om mamma eller pappa hade sagt att det var det rätta användningsområdet. Vi tvättade mest fötterna i den :)

Jag skulle tro att det runt om i Sverige finns en mängd 70-talsvillor där bidéer och telefonbänkar trängs med varandra. Frågan är bara vilka möbler vi har idag som vi kommer att småskratta lite åt i framtiden.

1694 Hits
0 Kommentarer

Att bli lagom arg på Pernilla Wahlgren

 

Lagom. Tänk vilket ord det är egentligen. Och vad det betyder för oss... Vi ska vara lagom i allt. Lagom i vårt sätt att vara, lagom i kroppsformen, lagom med motionen, lagom med alkoholen, lagom som mamma, lagom som dotter, lagom i vår åsikter, lagom med HUR vi fram för våra åsikter, hur vi skrattar, hur vi talar, lagom med allt. 

Gillar jag lagom? Tja, i vissa doser. Men ibland står mig lagom upp i halsen. 

Precis som modeuttrycket "politiskt korrekt", som har ändrat sin ursprungsmening till att helt plötsligt blir synonymt med lagom. Nu ska vi istället vara så PK i allt. Eller peeee kååå... 

Ibland tycker jag om att göra saker som inte är PK. Umgås med människor som inte är lagom. Människor som vågar säga vad de tycker, som tar ut svängarna och gör det totalt oväntade. Som för många blir "för mycket"... 

Men just det där "för mycket" kan vara så befriande skönt. Fnissigt, flamsigt, tramsigt, härligt och livsbejakande. Till en viss gräns så klart, sen vill man tillbaka till lagomheten igen.

Att säga att man tycker Pernilla Wahlgren är underhållande är inte PK för alla. Jag har dock följt henne ett tag (vi är ju nästan lika gamla) och kan imponeras av henne. Under den lite bimboglada ytan döljer sig en duktig artist som håller sig till sin genre, en driven företagare och en varm fyrabarnsmorsa. 

Under min konvalescens nu har jag ofta lyssnat på den pod hon framgångsrikt driver tillsammans med Sofia Wistam. Tillsammans har de arbetat fram en av de mest populära poddarna bland kvinnor i min ålder. Och jag förstår varför. Pernilla och Sofia är roliga, ärliga, de pratar om högt och lågt, om allt och alla. Det är både underhållning och information när den är som bäst. Jag skrattar högt för mig själv nästan varje gång där jag går med lurarna på öronen och telefonen i täckjacksfickan.

Igår fick jag dock lov att avbryta mitt lyssnande. I varje avsnitt delar Pernilla och Sofia med sig av varsin aha-upplevelse; någonting de lärt sig eller reflekterat på under veckan. Pernilla började prata om ny forskning som gjort om tarmcancer. Att man kunde se ett samband mellan fetma och benägenhet att utveckla tarmcancer. 

Ett synnerligen aktuellt ämne för mig. Inte för att jag är överviktig, utan för den pärs jag genomgått de senaste månaderna. 

Men då skedde nåt som var så långt ifrån PK och lagom för mig. Sofia Wistam började snarka och tyckte det var världens tråkigaste aha-upplevelse. Därefter skämtade de och fnissade, ja faktiskt gapskrattade, så till den milda grad om fetma och cancer att jag blev ledsen. Jag var ledsen i tjugo steg, därefter blev jag förbannad. Så klart fattar jag att min reaktion beror på min egen livssituation och att de flesta andra lyssnare med all säkerhet inte tänkte en sekund på det. 

Så vad gör Lagom-AC? Är politiskt korrekt och tänker "det gör ingenting" och byter till en annan pod att lyssna på?

Nä... Jag plockade fram mobilen ur fickan och skrev ett inlägg på Pernillas Instagram om hur jag kände det. Och idag fick jag svar! Sociala medier är verkligen fantastiska på det sättet, nu kan man nå fram till nästan vem man vill.

Så klart är jag inte heller så PK att jag inte berättar om händelsen för er... Här ser du därför min dialog med Pernilla :)

 

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Gunnela
Förstår så väl din reaktion, du fick i alla fall ett fint svar ifrån Pernilla, kram påre
måndag, 07 mars 2016 23:05
2125 Hits
1 Kommentar

När passionen är ett grässtrå

Många gånger säger man att vi blir mer och mer likgiltiga. Blassé. Att de flesta inte bryr sig om mer än att sitta hemma vid TVn och att vi numera spenderar vår mesta tid med telefonen. Men jag håller inte med. Jag ser passion, utvecklingsglädje och medmänsklighet överallt.

Jag träffar varje dag spännande, trevliga, glada människor. Män, kvinnor, barn och ungdomar som brinner för sin sak och som vill dela med sig av både kunskap och engagemang. Oavsett vad det handlar om finns de där: i integrationsarbetet, idrottsföreningarna, pensionärsorganisationerna, de politiska partierna, ungdomsgrupperna, biståndsföreningarna, kulturlivet, föräldragrupperna... listan kan göras lång.

Folk kämpar, sliter, bakar, skjutsar, ställer upp, samlar in, arbetar, ordnar, grejar, fixar, donar. Och de gör det ofta helt ideellt. Man gör det för att ändamålet är viktigt. För att det är roligt att utveckla saker. Gärna tillsammans med andra likasinnade. 

Ja, jag ser dem varje dag. Eldsjälarna. Jag tillhör den gruppen själv. I 16 år har jag varit en del av gruppen som arbetar med Nordingrås hemsida www.nordingra.nu. Att visa upp allt bra som finns i vår bygd är viktigt för mig. Jag brinner också för företagsfrågor och har varit med och startat Futura - föreningen för företagande kvinnor i Kramfors kommun. Som mamma är jag naturligtvis engagerad i allt mina barn gjort och gör. 

Ibland kan man dock förvånas av människors passion. Det sker när hängivenheten kontrasterar mot vad man själv tycker är givande. Jag är säker på att många av er skulle tycka att det är heltokigt att gå omkring på fjället i flera dagar med näsan i backen för att leta ovanliga fjällväxter.

Det kan jag själv också tycka, men har gjort det några gånger då jag åkt med på resor anordnade av Naturskyddsföreningen. Då träffar man på de VERKLIGA eldsjälarna. När man har gått en hel lång dag, uppåt - uppåt - uppåt - kämpat och slitit. Stirrat ned i backen och letat efter dagens skatt. Alltså orsaken till den långa och mödosamma vandringen.

Det var ett grässtrå. 

Ett väldigt ovanligt och nästan utrotat grässtrå, men ändock ett grässtrå. Första gången det hände blev jag förvånad. Full i skratt. Men sen förstod jag. Vilken enorm tur att de här passionerade eldsjälarna finns, de som engagerar sig för detta lilla grässtrå. Som värnar det, som ser till att det dokumenteras och som på sikt kanske är orsaken till att arten finns kvar.

Det är stort!

Eldsjälar är viktiga. Och vi är alla eldsjälar på ett sätt eller annat. Jag är säker på att även du har dina områden som du vurmar om. Fast de kanske inte innefattar att vandra miltals ut på fjället och sätta upp små forskningstält för att studera floran... :)

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Malin Norlander
Härlig, positivt och inspirerande text!
fredag, 04 mars 2016 18:05
Guest — AC
Tack Malin!
fredag, 04 mars 2016 21:26
1713 Hits
2 Kommentarer