Deprecated: Non-static method JApplicationSite::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/templates/gk_creativity/lib/framework/helper.layout.php on line 167 Deprecated: Non-static method JApplicationCms::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/libraries/cms/application/site.php on line 272

Ann-Cathrin Granbäcks blogg
Ann-Cathrin har inte lagt till bio

Således är det otillåtligt

Således. Således. Således.

Smaka på ordet. Således. Upprepar man det många gånger börjar man undra. Vad är det? Är det ett ord? När hörde man senast det ordet?

Således.

Jag vet exakt när jag senaste träffade på ordet således. Det var häromdagen när jag hade tränat på Träningsvärkstan/Ådalshallen. Jag hade duschat och torkade mig utanför duschrummet när jag hörde tre tonårstjejer läsa följande anslag:

De fattade nog det föga trevligt skrivna budskapet att det var förbjudet att bada i annat än bikini och baddräkt. Det var glasklart. En av tjejerna hakade dock upp sig på ordet således. Hon sa det flera gånger: således, således, vadå således. Hon betonade det såleedes, med kort å och långt e. Men förstod inte. Tyvärr kunde inte någon av hennes kompisar hjälpa till heller. 

Där lämnade jag tjejerna. Med ett leende på läpparna. Jag avstod från att sticka in huvudet och säga: Det betyder ungefär "alltså". Alltså är det otillåtet att bada i underkläder. Märk också att ingen av de unga kvinnorna reagerade på ordet OTILLÅTLIGT. Som ju inte finns :)

Intressant nog kan man konstatera att "således" således inte heller fanns. I ungdomarnas värld.

Finns uttrycket in din värld? Använder du det?

Jag kan nog göra det. I skrift, men aldrig när jag pratar. När jag skriver använder jag också gärna uttryck som "dock" och "emellertid". Jag skriver sade. Och lade. 

Språket är infinit. Det tar aldrig slut. Vissa uttryck kan försvinna - som snart således. Men det kommer hela tiden nya. Vem i hela friden skulle för bara tio år sedan ha fattat vad man menat om man pratat om att surfa med paddan?

Jag är fascinerad av språk, av ord, av uttryckssätt. Det har varit mitt arbete och levebröd i snart 25 år. Språk är ett tecken på utveckling och ska förändras, men jag tycker också att ett visst mått av puritanism är välgörande. Man ska anamma nya sätt att uttrycka sig på, men göra det med eftertänksamhet och måtta. 

Ord försvinner fort. Hur är det till exempel med cd-spelare? Används det fortfarande? Freestyle. Rullbräda. Yuppienalle. Grammofon. Galoscher. Bockstyre. Rullskridskor. Dryckjom. 

Allom givet. Dikt an. Badtofflor. Därvidlag. Blåkopia. Chevaleresk. Ehuru. Ity. Emedan. Gens.

Jag kan fortsätta hur länge som helst. Och snart tillfoga - således.

:)

2146 Hits
0 Kommentarer

Obegripligt och mycket skrämmande

Imorgon fyller jag 48 år. Jag har levt nästan ett halvt sekel. Och man kan nog med största säkerhet konstatera att jag har mer än hälften av mitt liv bakom mig. Men igår hände det nåt. För första gången känner jag mig rädd. Obehaglig till mods och rädd för vad som ska hända i framtiden.

Jag pratar naturligtvis om det faktum att Sverigedemokraterna beslutat sig för att rösta på Alliansens budgetförslag. De går därmed emot alla etiska och moraliska politiska principer och skapar den största politiska kris vi haft på länge. Man kan nog påstå att just nu råder kaos. 

Det är ju som alla förstår inte för att SD tycker att Alliansens budget är så mycket bättre. Nej, det handlar helt enkelt om att utöva makt och få igenom den enda fråga som "partiet" tycker är intressant. Invandringspolitiken. Inget av de övriga partierna vill samarbeta med SD, så man väljer att slå mot sittande regering. Det mest häpnadsväckande är att Alliansens förslag innehåller i princip samma invandringspolitik och om de hade suttit vid makten hade de bruna röstat för s/mp:s alternativ. 

Men hållå, vad är det frågan om? Vad i hela friden har Sverige röstat fram? Hur kan det ha blivit så här? Var finns medmänsklighet, humanism, kärlek till sin nästa, empati, glädje över olikheter, nyfikenhet på andra? Jag kan egentligen ingenting om politik och borde inte skriva det här, men kan inte låta bli. Måste skriva av mig.

Runt om i världen brinner pågående krig, oskyldiga människor far illa, folk förtrycks, torteras, förföljs. Det vet vi alla, det är bara att titta på ett nyhetsinslag så får vi exempel levererade till kaffet i tv-soffan. Om jag levde i en sådan värld hade jag också önskat att jag kunde fly någonstans, att det fanns en fristad för mig och min familj.

Sverige är ett rikt land. På alla sätt och vis. Vi har råd att ta emot. Att vår välfärd håller på att demonteras förstår jag inte. Varje år slår julhandeln rekord. Parkeringen på Ikea är fylld vardag som helgdag. Vi shoppar, reser, byter kök för hundratusentals kronor, inreder i bästa Ernst-stil, det finns ingen hejd. Ändå sägs det att välfärden är hotad. Jag ser inte de tecknen, inte så tydligt som en del vill göra gällande i alla fall. Jag ser att vi har sjukvård, äldreomsorg som i åtminstone min familjs fall fungerar, barnomsorg och skola för alla. Jämfört med hur läget är i Syrien eller Pakistan bor vi i paradiset.

Vi har inte alltid haft det så här, Sverige har också varit ett fattigt land som folk flydde från. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gick flyttlassen per båt till Amerika. Tusentals och åter tusentals svenskar lämnade frivilligt sitt hemland för att söka lyckan där, få en drägligare tillvaro. Det är faktiskt så att år 1900 var Chicago Sveriges andra största stad, det vill säga den stad i världen där det bodde flest svenskar efter Stockholm. Omkring 1910 nådde den svenskfödda befolkningen i USA sitt maximum med omkring 665 000 personer. Men det här har vi glömt bort. Nu är det bara ett intressant historiskt inslag för oss eller ett pittoreskt faktum att ha avlägsna släktingar "over there" som man kan hälsa på.

Våra förfäder utvandrade för att få ett rikare liv. Frivilligt.
De flyktingar vi tar emot idag har flytt från krig och fasansfullheter. Ytterst ofrivilligt. Många kommer aldrig att kunna återvända till sina hemländer eller träffa släkt och vänner.

Jag blir ledsen. Och som sagt var rädd. Det råder politiskt kaos just nu och jag kommer att följa det med största intresse. Jag hoppas innerligt att våra demokratiska partier lyckas överkomma blockpolitiken och hitta en gemensam lösning. 

Vi kan helt enkelt inte låta rädsla och misstro, missunsamhet, inhumanitet råda i vårt land.

Jag vill vara stolt - inte rädd. 

 

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Richard
Vi som inte riktigt kan förstå hur man kan rösta på SD frivilligt har gjort bort oss genom att försöka opinionsbilda genom att vis... Read More
lördag, 06 december 2014 17:07
2783 Hits
1 Kommentar

Något irriterande kan ge bra resultat

En gång om året blir jag kontaktad av Eniro och jag suckar, stönar och stånkar lika mycket varje gång. Deras kontaktpersoner/försäljare är inte påstridiga utan tvärtom väldigt timida och tillmötesgående. Men det går ändå inte att komma ifrån - det är dyyyyyyrt. Bara att få finnas med i rullarna med namn, företagsnamn, e-post, hemsidesadress och telefonnummer går loss på tusentals kronor. Jag funderar ofta på om det är värt det. 

Nyligen var en sån gång. Jag hade just blivit kontaktad av det gula företaget och beslutat att finnas kvar, fått den sura räkningen och lagt in den för betalning. Då ringer telefonen. 

I andra änden av luren fanns en man från ett nystartat företag som behövde hjälp med sin marknadsföring. Han lät trevlig och hade rötterna i Härnösand. Efter att ha pratat ett tag kom vi fram till att Ordpilot skulle hjälpa till med ett utskick till deras kunder. Ett erbjudande som skulle gå med vanligt post.

Men först måste jag stilla min nyfikenhet. Hur hade han fått tag i mitt namn? Hur visste han att jag fanns? Även om jag har släktingar i Gävle så tror jag inte att ryktet om Ordpilot spridit sig dit ner. Svaret blev: Eniro. Han hade sökt efter reklambyrårer på Eniros hemsida och hittat mig. 

Bingo! Helt plötsligt betalade min medverkan där igen sig. Lite av de utlagda pengarna gav resultat. Det kändes bra! 

1794 Hits
0 Kommentarer

Ska man främja kvinnor speciellt?

I mars 2015 är det tio år sedan jag grundade mitt företag Ordpilot. Tio år... Ett decennium...

I tio år har jag alltså haft förmånen att jobba med det jag älskar mest: att med språkets kraft uttrycka mig, beröra och göra skillnad. Jag arbetar kreativt med formgivning, layout, utvecklar och utmanar mig ständigt med allt nytt som händer inom området webbdesign. Och det är så roligt! 

I tio år har jag älskat att gå på jobbet. Känt att jag VILL arbeta med det jag gör. Efter lika länge i skolans värld valde jag ju att bryta mig lös, eftersom jag inte hade den känslan när jag klev upp på morgonen. Då var fredagen veckans bästa dag, men ångesten kom krypande redan på lördag eftermiddag eftersom jag visste att jag skulle behöva sitta och förbereda arbetsveckan på söndagen.

Jag jobbar massor på söndagar nu med. Och nästan alla vardagskvällar. Och lördagar. Skillnaden är att det nu väldigt sällan finns någon ångest inblandad i mina uppdrag. Det är bara så himla kul att träffa uppdragsgivare, få intressanta förslag och uppgifter och till sist kunna bemöta deras önskningar.

Tio år. Visst borde jag fira det? I mitten av mars? Frågan är hur - har du nåt förslag?


Foto från en företagsutvecklingskurs jag gick för något år sedan. En sådan ynnest att lära känna andra småföretagare i samma situation. Foto: Susannhe Melin, Nord-Sverige.

En annan fråga jag ställer mig själv är hur jag har utvecklats under dessa tio år. Är jag samma person?

Ja. Och nej.

Jag är i grunden samma gamla Ann-Cathrin, men företagaren Ann-Cathrin har med facit i hand utvecklats ganska mycket. När jag startade hade jag företaget hemma i Nordingrå. Nu har jag sedan fem år mitt kontor på Företagens Hus i Kramfors.

Från början hade jag svårt att se mig själv som företagare, vågade inte säga det. Oftast presenterade jag mig med orden: "Jag är ju egentligen lärare..." Nu däremot har jag inga problem med att sträcka på ryggen och tala om mig själv som entreprenör.

Vad beror det här på? Inre styrka och god självbild bland annat kanske. Var kommer den ifrån då? Från mig själv? Ja, i mångt och mycket men också på grund av det faktum att Kramfors kommun hela tiden peppat, pushat och stöttat mig som företagande kvinna.

I olika omgångar har de bedrivit riktade satsningar och projekt för att främja företagsamhet hos kvinnor. Med inspirationskällor som Ingalill Bergman och Ulla Gustafsson vid min sida har jag hämtat kraft att utvecklas, mod att förändra och jäklar anamma att våga. Och jag vet att jag talar för många kvinnor - troligen är det många av oss som kanske inte skulle finnas kvar i företagsvärlden om det inte vore för denna medvetna satsning.

I dagarna har projektet Främja Kvinnors Företagande avslutats. Projektledaren Ingalill Bergman har skrivit en rapport och jag fick äran att formge den. Där kan man läsa om allt som hänt inom ramen för de pengar som projektet omfattat.

Är det rätt att stötta kvinnors företagande? Ja, så länge som det är så att det i princip enbart män som belönas med den mest prestigefyllda utmärkelsen "Årets Företagare", så länge som majoriteten av andra satsade utvecklingsmedel går till män, så länge som Sveriges styrelser besätts av män, så länge som grannkommuner kan hävda att de inte hittade några kompetenta kvinnor till sina chefsposter - så länge behöver vi stötta kvinnors företagande.

 Här kan du läsa rapporten i fråga. Klicka på bilden!

 

:)

2084 Hits
0 Kommentarer

Här men samtidigt där

I helgen har A varit hemma. Som vanligt är det helt underbart när han kommer. Det är som om en tom plats fylls, ett hålrum får liv och alla blir glada. Helt plötsligt töms fruktskålen i normal takt, det knakar i golvet på övervåningen när han går till sitt rum och bokhyllans historieböcker inventeras. De som stått där oanvända i massor av år är nu intressanta för studenten. 

Det har varit en helt vanlig helg utan större åthävor. Igår hälsade vi på min mamma och hennes sambo i Docksta. Så klart roligt för mormor att träffa barnbarnen. Plus en extra bonustjej. Det behövs inte vara så speciellt, det är ju vardagsmyset och närheten som är viktig. 

En sak som dock gick upp för mig igår var att även om min äldste son förflyttat sig för en helg från studentlägenheten i Sundsvall till Orsta så befann han sig samtidigt på andra sidan jorden. I Anaheim, USA, för att vara exakt. Och han tog minsann med sig lillebror på utflykt. Något G inte såg ut att misstycka det minsta om. Här har bröderna varit:

Det är nämligen så att det under helgen anordnats en stor spelmässa i Anaheim; Blizzcon. Det är företaget Blizzard som sedan 2005 varje år bjuder in till mässa. I år räknar man med att cirka 27 000 var på plats för att ta del av spelnyheter, events, föreläsningar, konserter och mycket annat. Tanken svindlar dock när man funderar över hur många miljoner som tog del av det hela via nätet. Miljoner och miljoner människor... 

Det är så himla häftigt! Så annorlunda för mig som är van att befinna mig på plats. Så tror jag det är för alla i vår föräldrageneration. Våra barn är den första kullen som upplever världen genom digitala medier. Som lever på ett helt annat sätt digitalt än jag nånsin kommer att göra. Visst, jag skriver på Facebook, skickar sms, bloggar, men att tänka mig att sitta en hel helg och lyssna på föreläsningar på engelska som någon annan håller i en annan del av världen - där är jag inte än. För mina kids är det helt naturligt. 

Fast vem vet. Om det helt plötsligt skulle uppenbara sig en mässa om något jag är intresserad av, då skulle jag säkert haka på. Men då måste nån i min ålder också komma på tanken att anordna en. Och kanske är vi inte heller en köpstark och intressant målgrupp nog.

Fram till dess tar jag med glädje och nyfikenhet del av allt mina söner gör. Det händer saker hela tiden!

:)

 

 

2281 Hits
0 Kommentarer

Vinterglädje

Nyss var det sommar och växthuset och trädgården prunkade av frodig växtlighet. Mina rabatter har dock fått välbehövlig vila och har sedan igår ett vackert, men tunt, snötäcke över sig. Tänk så fort tiden går. Ena dagen flämtar man i 30-gradig värme och badar varje dag, nästa är det snöstorm och -6 grader. 

Och jag älskar det! Jag älskar vintern. Har väl inget emot de andra årstiderna heller, men vintern är nåt speciellt för mig. Jag fyller år då... kanske därför. Att åka skidor, promenera, känna den kalla, krispiga luften. Knallblå himmel. Solen som skapar guldglitter i omgivningen. Kan det bli bättre?

Jag är medveten om att det första snön aldrig ligger kvar. Om några dagar blir det varmare och då slaskar det fina snötäcket bort. 

Men fram till dess njuter jag! 

:)

2009 Hits
0 Kommentarer

Rotsidan är aldrig tråkig

Det är lyx att bo i Höga Kusten! Lyx att på några minuter komma ut i vår vackra och unika natur. Jag tröttnar aldrig på den.

:)

1948 Hits
0 Kommentarer

Körsång är yoga för själen

Jag har sjungit kör sedan jag var liten. Började i 7/8-årsålder i barnkör i Ullånger och har sedan dess gått igenom alla stadier av ungdomskörer, gospelkör, alla-kan-sjunga-kör och olika kyrkokörer. Numera är min körtillhörighet Nordingrå kyrkokör. Vi träffas varje vecka på torsdagar för att öva tillsammans. Och skratta. För jag garanterar - under två timmars övning blir det många glada skratt.

Igår var vi extra många i övningssalen på Sockenstugan. Vid den här tiden på året förvandlas nämligen kyrkokören alltid till julkören. Vi "vanliga" medlemmar får då förstärkning av ett antal sångare som älskar att sjunga, men som inte har möjlighet att binda upp sig varje vecka. Julkören ger då en möjlighet att "ge järnet" under några veckor som kröns av en maffig julkonsert.

I år går julkonserten av stapeln den 28 december. Kyrkan brukar vara knökfull! Fylld till absolut sista plats. Därför har vi i år tagit beslut om att lägga in en extra konsert, förutsatt att intresset är lika stort som vanligt alltså. Biljetterna börjar säljas 1 november, så häng på låset! ICA Nordingrå hjälper oss med försäljningen.

Vad är det då som är så speciellt med att sjunga? Många undersökningar visar på samma sak: körsång ger glädje, gemenskap, har positiva effekter på det inre välbefinnandet, men ger faktiskt också rent kroppsliga fördelar. Den kontrollerade andningen sägs påverka hjärtrytmen, vilket leder till ökad hälsa. Det finns åtskilliga exempel på när man använt sig av sång i hälsobefrämjande insatser, till exempel för att stärka gemenskapen i arbetslag, bland skolelever och på äldreboenden.

Jag kan bara hålla med. För mig är körsång balsam för själen. Yoga för hjärtat. Livskvalitet.

Även om det ibland kan kännas "ommafallt" (motigt) att resa sig från tv-soffan och köra ned i mörkret till en sångövning, så är det alltid med lätt sinne jag styr bilen hemåt igen efter övningen. Jag har aldrig upplevt några nackdelar med att sjunga. Att träffa människor i så vitt skilda åldrar som i vår kör (från 15 till 80+) och dela en stunds gemenskap och glädje med dem, det är GULD värt. 

Jag lovar - jag kommer att bli en 80+are inom körsången!

:)

2360 Hits
0 Kommentarer

Olika med kvinnor i toppen

Titta på bilden. Tidningen till vänster är söndagens DN, som berättar att det för första gången är kvinnor i den absoluta toppen i Sveriges fem största kommuner. Tidningen till höger är Tidningen Ångermanland, som idag (måndag) redovisar att det i min grannkommun Sollefteå endast finns en kvinna bland nio kommunala chefer. Hur kan det vara så här? Vad beror skillnaden på?

Jag har inget svar. Men kan hoppas att utvecklingen ska vara som i många andra fall. Sådant som är "modernt" i södra Sverige sprider sig långsamt uppåt och till slut nås även vi av förändringen. Fast jag tror inte att det handlar om det. Jämställt tänkande är inget mode.

Jämställt tänkande och viljan att låta allas kompetenser komma fram och vara viktiga är ett aktivt beslut att ta. För att nå dithän måste man damma av den jämställdhetsplan som man pliktskyldigast gjorde och som nu finns i en pärm på bokhyllan och förvandla den till ett aktivt och levande dokument. Ett dokument som gör skillnad.

I Sollefteå pratar man om att man inte lyckats hitta den typen av ledarskap man sökte efter bland kvinnorna. Men det är ju ren och skär bullshit!!! Som att det inte skulle finnas mer än en kompetent kvinna när man lyckades rekrytera åtta män. Denna enda kompetenta kvinna får dessutom dela sitt chefskap - med en man.

Det här är ledsamt. Tragiskt. Lika ledsamt är det att konstatera att alla de tre nominerade till Årets Företagare vid Kramfors kommuns företagsgala är män. Jag är helt säker på att alla är fantastiska entreprenörer, som är värda hejarop och uppmärksamhet. Men fanns det inte någon enda företagskvinna som platsar i sammanhanget? Sedan 2010 är det enbart manliga företagare som förlänats kommunens mest hedervärda titel. Två av årets kandidater har dessutom redan fått priset för några år sedan! Den tredje tilldelades ett specialpris för sina fina prestationer.

Det är i år 2014 och svenska kvinnor har inte haft rösträtt i ens 100 år. Visst har det hänt väldigt mycket, men det skulle kunna rulla på fortare. Därför engagerar jag mig i Futura - föreningen för företagande kvinnor i Kramfors kommun. Jag vill vara med och driva frågan framåt. Lyfta, hjälpa och stötta företagskvinnor, få dem att tro på sig själva och sina idéer. Hur man vågar ta för sig och ta sig fram handlar väldigt mycket om mod. Mod, kunskap och medvetenhet. Futura vill sprida allt detta och skapa en positiv grogrund för kvinnors "ta-sig-församhet".

Låt oss därför inspireras av att kvinnor finns i den yttersta positition i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala och Linköping. Ett faktum som enligt en statsvetare beror på förändringar i samhället OCH aktiva beslut. 

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Katarina.E.Bergfors@gmail.com
Man måste titta på den övriga strukturen också. Jag tror att det är större jämlikhet överlag i Sveriges största kommuner. Man dela... Read More
måndag, 27 oktober 2014 19:55
Guest — Ann-Cathrin
Du har alldeles rätt, Katarina! Det finns ytterligare en faktor i sammanhanget som jag utelämnade (av rädsla att låta överlägsen) ... Read More
måndag, 27 oktober 2014 20:05
2198 Hits
2 Kommentarer

Det bästa av två världar...

Så här ser det ut i min sons rum, huvud och liv just nu. G har ända sedan han var liten älskat att spela dator och då helst spännande, utmanande spel med monster i andra typer av världar än de vi vuxna är vana vid. Förutom att vi föräldrar läste som besatta för honom och hans bror så har den rätt läslusten inte infunnit sig än. Han har fått utlopp för fantasier och spänning via spelen.

För några veckor sen kom han dock hem från skolan och berättade att han måste skaffa ett bibliotekskort. Jaha, sa jag, varför då? Svaret blev att han skulle låna en bok och läsa för ett skolarbete. Han hade bestämt sig för klassikern Röde Orm av Frans G Bengtsson.
(Åhååååå, tänkte jag, vilken utmaning för en kille som inte brukar läsa så jättemycket utanför skolan.)

Högt sa jag: Men du, den boken har jag. Kom så går vi och kollar i bokhyllorna. 
Mycket riktigt. Den stod där och liksom bara väntade på att få bli läst igen. När jag öppnade pärmen konstaterade jag att jag fått den i present av två kompisar när jag pluggade på universitetet. Riktigt roligt att se. En flashback direkt! Fasen, 27 år sen!!! Det är inte klokt... Känns som igår. 

G har nu läst en hel del i boken och tycker, trots det lite ålderdomliga språket, att den är bra. Jag tror definitivt att han gjorde ett taktiskt rätt val av bok - vikingatiden är minst lika spännande och krigisk som World of Warcraft och alla andra nutida sagor som fångar upp unga killar.

Själv är jag ytterst tveksam till om jag verkligen läste ut boken... Jag var (och är) mer en romantisk, komeditjej med myspys i sinnet!

Fast vet ni vad det bästa är - jag ser att min krigsspelande son är likadan. Myspysig alltså. Trots spelen (så får alla förståsigpåare säga vad de vill...)

:)

2088 Hits
0 Kommentarer

Rosa syns mer än blått

Så här ser min höstoutfit ut. En stadig och rejäl kavajjacka som tillsammans med en snygg halsduk ska hålla de kyliga vindarna stången. Även i år bär jag också med stolthet det Rosa Bandet. Naturligtvis för att jag sympatiserar med alla systrar som har drabbats eller kommer att drabbas av bröstcancer. Varje höst den här tiden har det blivit självklart att stötta kampanjen som bedrivs med syfte att samla in pengar till forskning och kampen mot bröstcancer.

Varje gång jag varit på mammografiundersökning är jag lite rädd för vad svaret ska bli när kuvertet landar i postlådan. Hittills har det gått bra, men jag känner flera som fått ett negativt besked, bland annat en svägerska. Naturligtvis ställs hela livet på ända i en sådan situation. Det går nog inte ens att föreställa sig vilket trauma som skapas; en ångest som även drabbar familjen, vänner och bekanta.

Så Rosa Bandet är en självklarhet att ställa upp på. För en tjuga tar jag tydligt ställning och bidrar samtidigt till att forskningen kan komma fram till nya rön och att opinionen hålls vid liv.

Vad gäller det sistnämnda så kan jag bara konstatera att man lyckats. Rosa Bandet syns överallt. Det finns speciella produkter man kan köpa ute i handeln som skänker en viss procent till rosa bandet-kampanjen. På TV kan vi ta del av sprakande underhållning i form av rosa bandet-gala. 

Lovvärt! Till och med jättebra! 

Men varför bara rosa? Varför inte blått?

För Blå Bandet finns ju faktiskt också! Nä, det är inte Knorrs såser och soppor (Smaskens till sista slicken...) jag talar om. Det är herrarnas motsvarighet till Rosa Bandet som rör prostatacancer. Med Blå Bandet stöttar du forskning och hjälp inom områden som rör prostatacancer. Blå Bandet som symbol uppstod i USA för drygt tio år sedan, men är numera en accepterad internationell symbol för stödet till prostatacancerforskningen. I Sverige är det Cancerfonden som tillverkar och marknadsför Blå Bandet-nålar. Det är också Cancerfonden som tillverkar och marknadsför Rosa Bandet-nålar.

Så var är då alla återförsäljare av Blå Bandet? Var är alla produkter som kan kopplas ihop med prostatacancer och saluföras till förmån för dess forskning. Likaväl som man säljer städgrejer inom rosa bandet borde man väl kunna köpa en "blå" skruvdragare. Och var är den stora galan om männens vanligaste cancerform?

Varför är det så här? Jag har inget svar. Kanske är det så att prostatacancer inte säljer. Det är inte "sexigt" nog. Är mäns underlivsproblem något man helst hyschar om? Kanske för att männen själva inte förmår att tala om det. Jag vet inte.

Jag bara konstaterar att rosa syns mer än blått. Och att det inte känns riktig bekvämt nu när tanken satt sig i min hjärna.

Jag vill köpa ett Blått Band. Kan någon upplysa mig vart jag går?

2405 Hits
0 Kommentarer

På flykt från strumplådan

Vissa saker ändrar sig aldrig... Vissa saker är konstanta... Vissa saker förstår man inte...

Som det där med strumpor och deras tendens att försvinna. Hur går det till? Hur kan det komma sig att man (läs: jag) alltid har en hög av omaka strumpor. Vita, svarta, bruna, randiga, sportstrumpor i funktionsmaterial, tunna strumpor, tjockare i ull, fotbollsstrumpor tubsockor, finstrumpor... Alla har de samma problem - deras respektive försvinner... 

Se bara så det ser ut i det Granbäckska hemmet!

Det här har jag faktiskt skrivit en krönika om en gång. Det var på den tiden när jag fortfarande jobbade åt Tidningen Ångermanland. Varannan vecka hade jag då förmånen att leverera en mer personligt skriven text. Den jag syftar på hette "Flykten från strumplådan". Jag letade den nu, men den är long gone efter några datakrascher.

Minns dock att jag funderade över var de förrymda strumporna tog vägen. Jag var, och ÄR, övertygad om att de är supertrötta på sina instängda och tråkiga liv i byrålådan. Tänk själv att vara tvungen att bara ligga och vänta på att få komma till användning, trångt och mörkt. Och när de väl blir utvalda att få pryda någons fot vad händer då? Den blir inproppade i en sko som skaver både här och där. Inte luktar det särskilt gott heller.

Nä, jag förstår de förrymda gynnarna helt och hållet. De gör faktiskt helt rätt. Jag är den förste som brukar utbrista: "Man lever bara en gång och då ska man må bra! Och den enda som kan fixa att man mår bra är man själv." Visdomsord à la Ordpilot... 

Och minsann är det inte så att strumporna tagit till sig av budskapet. De har brutit sig loss från vardagen, rymt från lådan och lever nu loppan på nåt mycket roligare ställe. 

Och vet ni - det är dem väl unt! Jag kan ju fortsätta göra som jag brukar - köpa nya strumpor.

Och de ledsna övergivna strumpmakarna, de får jag hoppas rymmer de med så slipper jag se dem och fundera mer.

:)

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — carina.edstrom@kramfors.se
Bästa Ordpilot, du tar lätt på detta problem. Jag är bekymrad, då de som försvinner i vårt hem alltid är de populära strumporna. D... Read More
torsdag, 02 oktober 2014 19:12
Guest — Ordpilot
Kära Bekymrad! Är det inte så det är, de snygga, attraktiva, populära... Är det inte just denna kategori som alltid sviker, är ohe... Read More
torsdag, 02 oktober 2014 19:26
Guest — Lena Bagge
Åh känner igen. Om jag gör. Då-när alla familjens strumpor slängdes i en stor en stor tvätt tunna. Till synes full av ensamma o ö... Read More
torsdag, 02 oktober 2014 20:57
2486 Hits
4 Kommentarer

Världens bästa jobb

Jag är så glad! Glad och tacksam för den stora ynnesten att vara Ordpilot. Jag tror inte ni förstår hur omväxlande och givande alla uppdrag är. Impulsen att en tidig höstmorgon tvärbromsa in bilen i Åsäng och vända hemåt för att säga upp mitt lärarjobb har jag aldrig ångrat. Varje dag innebär en ny utmaning. Och så mycket kul kontakt med folk.

Den här veckan har varit ganska lugn. Men det har den varit för att jag valt det så. Jag håller på med ett översättningsarbete som mår bra av lite mer sammanhängande tid och fokus från mig. Det är ett engelskspråkigt läromedel om kommunikation, riktat till ungdomar, som ska få en svensk variant. Intressant och utmanande! 

Jag har översatt allt, men läser nu igenom och rätar ut frågetecken samt granskar språket. Det är inte helt lätt att översätta, ibland stöter jag på termer och begrepp på engelska som helt enkelt inte går att översätta med några få ord. Själva innehållet måste också anpassat till svenska mått mätt. En utmaning! Men jag är övertygad om att min uppdragsgivare kommer att sekondera mig fint när vi kommer till slutmomentet innan redigeringen. Skrivprocessen kommer då igång på allvar.

I veckan kom Kramforsbladet ut och där hade jag ett antal artiklar. Bland annat besökte jag Westmans Serviceverkstad i Klockestrand och skrev om tre företagare som gått samman och investerat i en flismaskin. Jag hade dessutom äran att skriva om Lundesonen Nicklas Niskanen som reser världen runt som trummis åt Tove Lo. Snart drar de till Australien för att vara förband till Katy Perry. Häftigt, va?

Ett annat uppdrag jag jobbat med i veckan är att ta fram en layout för olika policydokument åt ett Kramforsföretag. Jag har jobbat med dem länge och vi arbetade fram ett koncept som bygger på deras grafiska profil. Snart finns kvalitetspolicy, organisationsschema och annat på deras väggar, på hemsidan och så vidare. Man kan marknadsföra sig på olika sätt - att visa fram sina bästa sidor är aldrig fel!

 Ett lite större jobb jag hunnit med är att redigera en folder om LRF:s projekt Mjölkföretagaren. Det blev en smakfull kavalkad av text och bild som visar på allt bra som gjorts under de år som projektet funnits. Jag hade dessutom i uppgift att intervjua sex lantbrukare som deltagit för att höra deras åsikt. Alla var jättenöjda! 

Förra veckan, det har jag inte berättat om här, hade jag äran att släppa en ny hemsida åt Bröderna Häggkvist i Kramfors. Extra roligt eftersom det denna gång är jag som själv står för fotograferingen. En annan kul grej är att om man numera ringer verkstan på tider då de inte har öppet är det min röst som hörs. Ordpilot välkomnar :) :) 


www.brhaggkvistbil.se

Nu är det helg och jag ska ta det lugnt. Ladda för nästa vecka. Bara jobba liiiiite... Måste ju känna att jag är med på banan i på olika sätt, både att hinna med alla jobb och att förbereda inför nya jobb. Det finns en del i pipelinen, vilken känns betryggande. Men om detta får ni höra senare!

Ha det gott! :)

2331 Hits
0 Kommentarer

Stolt medmänniska och Nordingråbo

Nej, jag är inte Sverigedemokrat. Inte på något vis. No, nej, never. Det finns ingenting i deras politik eller åsikter som kan slå rot hos mig. För mig handlar livet om kärlek, empati, medmänsklighet och öppenhet.

Just nu är det många oroshärdar som brinner i världen. Människor som inte har begått andra fel än att de fötts på "fel ställe" far illa. Inte sjutton kan väl 17-årige Ahmed från Syrien rå för att han bor i en del av världen där extremister försöker ta över. Eller 23-åriga Abrihet från Eritrea som lyckats fly hot, krig och elände med sin lilla ettåriga bäbis på ryggen. 58-årige Mahmud mår inte heller särskilt bra över att ha behöva lämna sin familj och ensam ta sig över gränsen till det han hoppas är frihet.

Sverige tar emot många asylsökande. För många hävdar en del. Man menar att man istället för att upplåta vårt vidsträckta, glest befolkade land skulle hjälpa människor på plats. Men hur går det till i brinnande krig? En del av oss svenskar hävdar att våra äldre släktingar, de som imponerande och med stor möda byggt upp folkhemmet, inte tas omhand. Jag hoppas vid Gud att det inte är så. Jag hoppas och tror att alla vi som bor här har det bra. För det har vi. I alla fall i jämförelse.

I jämförelse med de som lämnat allt bakom sig och flytt sina hem. De som inte kunnat vara kvar med familjerna, som inte vet om de någonsin kan träffa sina nära och kära igen. I jämförelse med dem bor vi i ett himmelrike.

I Nordingrå har cirka 140 asylsökande sedan några veckor fått möjlighet att hitta lite trygghet. På nolltid har det bildats prata-svenska-grupper med frivilliga ortsbor som utan att kräva en krona ställer upp för att hjälpa till. En stor insamling av kläder och andra saker pågår. Sockenstugan fylls så sakteligen med grejer. Röda Korset, kyrkan och andra organisationer gör ett fantastiskt jobb. Jag är imponerad.


Bilderna är tagen av kyrkoherde Per Larsmark, spindeln i nätet för insamlingen. Den som vill veta mer om insamlingen kan besöka www.nordingra.nu, en sajt där jag är en av webbmastrarna.

Jag är imponerad av min hembygds medmänsklighet och kärlek. Massor av människor hjälper till; bidrar, skänker, arbetar. På Facebook kommer dagligen upprop om behov som behöver stillas. En flykting som längtade ut i skogen - vips fick han kontakt med en ortsbo som tog ut honom på skogsvandring. Andra får möjlighet att hjälpa till med sysslor i olika företag, t ex städa och tvätta bilar. Jag har flera gånger sett fotbollsmatcher på grusplanen vid Kusthallen. 

En käftsmäll - bam - på alla Sverigedemokrater! Det kan de ha! I min värld ställer man upp för varandra - och jag är själaglad att bo i en sådan församling.

Nordingrå levererar :)

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — georg@hegner.nu
Jo det är alldeles fantastiskt att se hur det snurrar på. Och att kyrkan blir en aktiv del - precis som man kan önska. Hoppas nu b... Read More
torsdag, 25 september 2014 14:49
2650 Hits
1 Kommentar

Rollup till Jeltsjes Chokladpraliner

I veckan har jag bland annat tillverkat en roll up åt Jeltsje Hofstra Hiemstra och hennes fantastiska pralinföretag i Docksta. Jätteroligt att samverka med positiva människor och hjälpa dem synas!

2051 Hits
0 Kommentarer

Jag vill gömma mig under bordet...

Mina barn är stora nu. En har till och med flyttat hemifrån. Ändå stannar glassbilen varannan torsdag vid vår postlåda och tutar. Alltså tutelitutar riktigt uppfordrande. Tututelituuuuut... 

Och då händer det!

Jag drabbas av en känsla av att jag vill gömma mig. Vill inte att den som kör ska se att jag är hemma. Kanske kan jag krypa in under bordet? 

Så konstigt. Men helt sant. Det är så. Det hände alldeles nyss. Jag skäms för att jag inte går ned och handlar. Varför då?

Ursprungligen var glassbilens stopp lite längre fram i byn, men eftersom det nästan alltid bara var min familj som handlade beslutade glassbilsägaren att börja stanna vid vår postlåda istället. Då behövde vi bara gå den lilla backen ned. Varje gång det tutelitutade ropade barnen "GLASSBILEN" och så drog vi på oss skorna och skyndade ned. Ja, ibland blev det kaos när jag inte hittade börsen, men då kunde nån av barnen springa i förväg och säga att mamma kommer. 

Och vi handlade så klart. Vi var goda kunder. Glassälskande kunder. Vi köpte glass åt barnen, glass som mera passade vuxna och ibland också någon mazarin eller annat. En fin summa blev det varje gång. Perfekt tyckte jag att det var när man en dag kunde börja betala med kort. 

Men helt plötsligt har allt förändrats. Det började redan för några år sedan i takt med att grabbarna blev medvetna om att socker inte är så bra att trycka i sig. Och sedan några månader är det bara lillebrorsan kvar hemma, han den mest hälsoinriktade. Så varje gång jag frågar om vi ska köpa när jag hör tutelitutet så blir svaret: Nej, det behövs inte.

Ååååh, jag önskar att de kunde flytta stoppet. Orsta 121 vill inte vara hållplats längre. Glassfrossan är över. 

Åtminstone till barnbarnen kommer!!! :) Om några år, tio typ. Eller så. Då kryper jag fram från mitt gömställe under köksbordet och kutar ned och köper en kasse blandade glassar. Det blir lajban! 

:)

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Astrid Frylmark
Vi gjorde det faktiskt! Gömde oss! När barnen var små körde glassbilen ända in på gården. Fredagkvällar kl 8. De gånger vi inte vi... Read More
fredag, 19 september 2014 07:38
Guest — Ann-Cathrin
Haha! Kul att höra att det är fler än jag som har rymligt samvete. Tänk dessutom vad många saker man gör som skapar minnen för bar... Read More
fredag, 19 september 2014 08:34
2375 Hits
2 Kommentarer

När solen trollar bort diset...

Jag har varit med om det förut. Massor av gånger. Och jag älskar det. 

Jag älskar att gå ut tidiga morgnar när resten av världen fortfarande sover och tillsammans med naturen möta dagen. Att jogga eller promenera i min ensamhet och låta tankarna flöda - det är vila. 

I morse var en sådan morgon. Termometern visade fyra grader, luften var krispig och dimman från havet hade bäddat in omgivningarna till ett trolskt panorama. Men ovanför dimman skymtade blå himmel och en strålande sol. Hoppingivande!

Tomten som bor i klintstugan kunde beskåda de skira älvorna som dansade på Själandssjön.

Tollsäter sover än...

Men plötsligt står han där - ungtjuren. Nyfiket tittar vi på varandra. Hej, hej, säger jag och hastar vidare.

Men vad nu? Är det någon annan som också är vaken? Uppenbarligen, men detta var det enda mänskliga spåret denna morgon. 

På andra sidan kullen, ned mot Edsätterviken, händer det nåt! Dimman är som bortblåst. Man träder in i en ny klar värld. En vacker, klar värld. 

 På väg tillbaka kan jag konstatera att solens energi gjort nytta överallt och det nu är en annan värld. Jag möter än en gång min kompis och vi har nu en klarare syn på varandra.

Själandssjön är befriad ur det trolska greppet.

Jag vet inte hur många gånger jag promenerat och sprungit denna sträcka. Orsta - Edsätter. Från 1992 till 2014, flera gånger i veckan. En ansenlig mängd.

Vägen som leder...

HEM!

Nu är jag fulladdad! Fulladdad nog för att ge mig i kast med att måla badrummet uppe. Tur det är pyttelitet... Fast det kanske är bökigare och smetigare? Äh, den som lever får se! :)

 

2125 Hits
0 Kommentarer

Människor berör

Idag blev jag berörd. En dödsruna i tidningen fick det att snörpa till i halsen på mig och trots att jag inte tillhör den allra närmaste kretsen av sörjande kände jag mig ledsen. Den bortgångna var min mormor syster.

95 år. Det är en ansenlig ålder. En ålder då man gjort rätt för att vila. Men oavsett ålder finns det alltid kvarlevande människor som ska ta sig genom sorg och saknad. Min mamma är naturligtvis mer berörd, det var ju hennes moster. Mammas kusiner, mina tremänningar. Alla är de berörda. Jag med, trots att jag är så långt borta.

Jag kände inte min mormors syster. Som barn träffade jag henne då och då, men som vuxen har jag inte haft möjlighet att göra det på länge. Ändå känner jag en form av saknad.

Saknaden är starkt förknippad med mormor så klart. Systrarna hade ett särskilt drag över munnen som gjorde dem lika. Ett drag som jag kan känna igen i mitt eget ansikte...

Mormor, hennes syster och deras bröder hade en tuff, men samtidigt fantastisk, uppväxt. När mormor, som var yngst i barnaskaran, var åtta år dog båda föräldrarna i tbc. En snäll släkting beslutade att syskonen inte skulle behöva dela på sig och hamna på barnhem eller hos andra familjer. Han såg till, hur det gick till ekonomiskt vet jag inte, att barnen fick bo kvar i sitt hem i Getberg, Ullånger, med tillsyn och hjälp av en piga. Pigorna byttes nog ut för jag minns att mormor berättat att "det var som att mista mamma en gång till" när det kom en ny hjälp.

I vuxen ålder träffade alla syskonen sina livspartners och flyttade från Getberg, alla utom en bror som fortsatte driva jordbruk där. Mormor flyttade till morfars jordbruk i Utvik, också Ullånger. Systern träffade också kärleken och flyttade upp på Ullångersfjället, högt upp där det var tre kilometer till närmsta granne och dit "civilisationen" inte nådde förrän i början av 90-talet. Länge levde de i Vamsjönäs utan elektricitet, ända till den dag då ett tv-team gjorde ett program av hur de drog el till byn. Min mammas kusin sade senare i en tidningsartikel: "Då hade jag bott här i 45 år utan elekricitet, det gick bra det med." :)

Ett liv rymmer så mycket. Så många upplevelser, såväl i vardag som helgdag. Min mormor är tre år yngre än den nu bortgångna systern. Bröderna är alla borta. Mormor är alltså den sista kvar. Morfar är borta sedan många år.

Men vet ni vad jag känner. De lever alla! Trots ett ganska knackigt närminne kan min mormor fortfarande berätta ingående om hur det var när hon var liten flicka och om hur mycket storasystern betydde. Hennes kärlek har fortplantat sig till mig och jag känner stor glädje att vara en del i släkten.

Så länge det finns människor som minns en person, så länge som historierna lever kvar - så länge lever också personen kvar!

2365 Hits
0 Kommentarer

Sensommarnjutning...

Även om det idag är i princip högsommarvärme, så märks det i trädgården att det närmar sig höst. Har börjat riva bort en del och även planterat lite aster, krysantemum och ljung, men konstaterar också glatt att det än finns lite av sommarblommorna kvar att njuta av. 

2183 Hits
0 Kommentarer

Även på liten yta kan man synas

Marknadsföring i litet format är också effektivt. Ska du till exempel annonsera i en webbtidning - hör av dig till Ordpilot! Vi fixar nåt säljande... :)

2204 Hits
0 Kommentarer