Deprecated: Non-static method JApplicationSite::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/templates/gk_creativity/lib/framework/helper.layout.php on line 167 Deprecated: Non-static method JApplicationCms::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/libraries/cms/application/site.php on line 272

Ann-Cathrin Granbäcks blogg
Ann-Cathrin har inte lagt till bio

Världens vackraste mamma

Astrid Könberg

Ullångersbladet lägger regelbundet upp gamla bilder från Westins foto i Ullånger på Facebook. Vilken skatt! Det är så roligt att titta på dem, ofta känner man igen en hel del.

Jag har hittat bilder av både mig själv, mina syskon och föräldrar. Nu ramlade jag över en bild på mamma, Astrid Könberg. Åååååh, jag måste ha den vackraste mamman av alla!

1421 Hits
0 Kommentarer

Älskade pelargoner

Pelargon vårkänsla

Jag har sagt det förut - jag älskar pelargoner. Det spelar ingen roll att andra kallar dem för mormorsblommor. Att de är gammaldags och ohippa. Då är jag också gammaldags och ohipp. Det står jag för. Jag älskar pelargoner.

Pelargoner är vackra. De blommar villigt under de flesta av årets månader. Pelargoner är precis som vi människor; lite vatten, näring och kärlek så visar de sig från sin bästa sida. 

Jag låter mina blommor stå på samma ställe hela året, pelargonerna tronar i köket och förstugan. I köket blommade de faktiskt in i december och har i takt med att dagsljuset återkommit börjat växa och grönska igen. I morse såg jag att den ena av dem faktiskt slagit knopp och är på väg att slå ut.

Så roligt! Den bringar bud om härliga sommartider och ska definitivt få blomma ett tag. Ända till jag om en månad sätter om dem, då får den och kompisarna stå ut med att bli stympade. För det är ju så pelargoner (och många andra krukväxter) fungerar. De mår bra av en rejäl beskäring samtidigt som de får ny jord. 

Nytt liv! Åh, så härligt! :)

1246 Hits
0 Kommentarer

Ludder gjorde mig till mästare

Jag hittade den här bilden på nätet. Och skickades på en rejäl flashback till barndomen. Ludder. Det är så skorna heter. Eller "ladder" som min käre far skulle säga på dialekt. Det är också honom jag har att tacka för upplevelsen med ludder.

Pappa arbetade på skofabrik när jag var liten, ja det gjorde han ända till jag blev vuxen faktiskt. Han hade 300 meter till jobbet och traskade i ur och skur dit för att tillverka arbetsskor. Det var spännande att vara där; det luktade starkt av lösningmedel, läder och gummi. Stansarna dunsade så det small högt i lokalen och symaskinerna smattrade. I några av rummen stod det folk och klistrade sulor.  Faktum är att jag sommarjobbade där när jag var 14 år. Några veckor fick jag förklistra och sedan klistra. Dagarna i ända. Minns att jag då förstod att jag inte kunde ha ett sådant monotont (och faktiskt hälsofarligt) jobb utan måste plugga så jag kom vidare. 

Att ha en pappa som jobbade på skofabrik hade sina fördelar. Men också nackdelar. Jag växte upp när höjden av fashion var träskor (eller träplajjer som vi så tufft sa...). Det absolut tuffaste var att ha nedslitna baksulor (klackar). Helst skulle hela gummit var borta och även träet rejält nedslitet. 

Jag kämpade som en galning. Släpade skorna allt vad jag kunde och lirkade även i ärlighetens namn bort gummit för hand. Men vad händer då? När jag ska ta på mig mina tuffa träplajjer och dra till skolan - då ser jag att pappa satt på en ny klack! Ridå... :)

Men tillbaka till ludderna. Dem förknippar jag inte med någon önskan att var tuff alls. Ludder hade jag på mellanstadiet. Mina var svarta.  I sanningens namn måste man nog erkänna att det var ganska dåliga skor, tårna var som isklumpar mest hela tiden. MEN det fanns en stor fördel med dem - de var svinhala! 

Är det en fördel, undrar du. Ja, i Ullångersskolans backe (från bibblan ned mot skolgården) gjordes ofta kanor där man kunde glida på fötterna. Och jäklar vad det gled med ludderna! Jag var en mästare i backen, i alla fall i mina egna ögon... :)

Sen fick man tina upp tårna när man kom hem. Minns att jag en gång fyllde bidén (finns såna nu tro...) med varmt vatten och satte i fötterna. Aaaaaahhh, en sån smärta. Det gjorde jag aldrig om.

I natt har det snöat lite och är tung blötsnö ute. Jag är supersugen att vara ute, åka skidor, men måste vänta lite till innan jag törs göra det. Kanske blir det inte förrän nästa vinter. Vill inte äventyra läkningen och min ork är inte återhämtad heller. Det blir nog en promenad. Fast inte i ludder.

Ha det gott! :)

1606 Hits
0 Kommentarer

Tänk så det kan bli...

Det är några veckor sedan jag skrev här sist. Och på de veckorna har det hänt mer än jag kunnat önska mig. I mitt förra inlägg skrev jag om att jag skulle anta en ny utmaning i livet och börja jobba på Kramfors kommun som kommunikatör. Det gjorde jag.

Nu sitter jag hemma sedan två veckor och är sjukskriven. Jag hann jobba en månad innan jag fick avbryta och istället operera bort en tumör i tjocktarmen. Operationen gjordes den 2 februari och gick jättebra. Rehabiliteringen går också fin-fint, jag är faktiskt förvånad och glad själv över hur fort jag läker ihop. När jag kom hem för drygt en vecka sedan hade jag hur ont som helst i det stora såret på magen och gick på tunga värktabletter. I tisdags tog jag bort agrafferna (häftklamrarna som håller ihop såret) och igår slutade jag helt med de smärtstillande pillren.

Fascinerande hur kroppen funkar! Hur man kan ta bort 20 cm av tarmen och sy ihop och allt bara börjar tuffa igång igen. Jag är helt säker på att jag har min goda fysik, som kommer av många löprundor, att tacka för det snabba återhämtandet. 

Jag är ändå inte riktigt redo att börja jobba än. Magen är öm och jag har inte ens vågat prova nåt annat än pösig mysbyxor än. Nu kan jag dock ha dem över magen och värsta hänget är borta. Hade till och med häng på trosorna... :)

Har också börjat gå små promenader, två för att vara exakt. Faktum är att jag nog ska ge mig ut på en liten tur nu. Hjärnan behöver luft och det blir lite enahanda att sitta i soffan hela dagarna. 

Vi hörs! :)

1298 Hits
0 Kommentarer

Att våga förändra livet

I mars är det 11 år sedan jag startade Ordpilot. Sedan dess har jag jobbat, arbetat, stretat, knogat varje dag. Ofta på kvällar och helger också. Jag har skrivit, skrivit, skrivit, redigerat, layoutat, dokumenterat, fotograferat, webbdesignat, översatt, utbildat, nätverkat...

Och jag har haft så himla roligt! 

Under de här åren har jag mött så många fantastiska människor. Jag har gjort så många inspirerande uppdrag. Jag har utvecklats både i min profession och som människa. Det har helt enkelt varit 11 magiska år.

Nu är det dock dags för mig att anta nya utmaningar. Något jag gör med glädje :) Ni som känner mig vet att jag sällan säger nej till roliga erbjudanden. Det gjorde jag inte heller den dag i mars 2015 när jag fick frågan att som konsult agera informatör/kommunikatör på Kramfors kommun. Konsultskapet övergick i september till ett halvtidsvikariat, som jag kombinerat med Ordpilot.

För en tid sedan tackade jag ja till en fast heltidstjänst på kommunen. Min "egna" tjänst började 1 januari, men jag jobbar halvtid denna månad för att hinna fasa ut. Och flytta ut. För nu tömmer jag snart kontoret på Företagens Hus och flyttar in i kommunhuset.

Hur det känns? Fantastiskt roligt och hedrande. Jobbet passar mig som hand i handske och jag trivs med mina närmaste medarbetare och alla andra på nya "stället". Men en del av mig tycker naturligtvis att det känns tråkigt att lämna företagandet. Därför gör jag det inte helt - jag kommer att ha kvar Ordpilot som sidoverksamhet. Om det är någon som även framöver behöver mina tjänster alltså... :)

Livet är kort. Livet ska levas. Livet är fyllt av chanser och möjligheter. Det gäller bara att ta vara på dem och skapa något positivt ur allt.

Vi syns och hörs!

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Kram, Jeltsje
Lycka till mitt `` nya livet`` !!!!!! Vad bra att du går din väg!!!!! Respekt !!!!!
söndag, 17 januari 2016 18:42
Guest — Gunnela
Lycka till vännen
söndag, 17 januari 2016 20:04
Guest — Anna Sjögren (fd Nordqvist)
Good luck and Go girl! Att våga förändra är att utvecklas! Om du inte utvecklas så går du bakåt - människan kan inte stå stilla, v... Read More
söndag, 17 januari 2016 21:10
1896 Hits
3 Kommentarer

Tålamodets sten berör

Vill du ha en läsupplevelse som berör? Läsa en bok du troligen inte hört talas om förut, men som är av högre kvalitet än många av de böcker du läst på sistone. Som är tunn, lättläst och får dig att flyga till en värld som är verklig, men som du ändå inte mött. Då ska du läsa Tålamodets Sten av Atiq Rahimi.

Tålamodets sten - på arabiska sang-e sabour - är en magisk sten, som man kan berätta alla sina innersta hemligheter för. Lite grann som att bikta sina synder. Stenen drar nämligen till sig alla hemligheterna till dess att den spricker och man befrias, får förlåtelse.

Boken Tålamodets Sten är en av många böcker jag haft glädjen att läsa i vår bokcirkel. En bok jag med all säkerhet aldrig skulle ha stött på annars. Den finns inte med på någon bestsellerlista, men är så angelägen och välskriven, faktiskt smärtsamt ärlig, att jag är helt förstummad.

Någonstans i ett krigshärjat land vakar en kvinna vid sin mans sjukbädd. Mannen är välkänd krigare, som nu ligger förlamad och okontaktbar på grund av en kula i nacken. Man hör hans andetag och han har ögonen öppna. Det är de enda livstecken som syns.

Kvinnan ber desperat för sin man, men inget händer. Dagarna går och hon blir alltmer desperat - hur ska hon kunna klara livet som värnlös änka med två döttrar? Allt eftersom börjar kvinnan, som man aldrig får någon namn på, prata med sin man. Hon berättar. Berättar hur hon känt, tänkt och haft det under deras äktenskap.

Och det är en skakande läsning. Skakande för att fiktionen tangerar verkligheten. Inte bara tangerar, utan många kvinnor har det på samma vis som boken skildrar. Men boken ger också hopp - kvinnan är stark. Smart och stark.

Men så tar det abrupt slut. Slutet på boken är så spännande tvetydigt och vidöppet. Vad hände egentligen? Om det hade vi många teorier i bokcirkelgängen. Till slut enades vi dock om en utgång. Så gick det.

Om du läser boken och har lust att fundera lite, skriv några rader så får vi se om vi tänker lika :)

1854 Hits
0 Kommentarer

Long time no see...

Hej på er! Nu var det en evighet sedan jag bloggade. Har inte skrivit något på FB heller på länge. När sommaren kom fick det bli ledigt på nåt vis. Fast ledigt och ledigt... Jag har faktiskt inte varit ledig nästan alls. Har uppdrag att utföra när andra är lediga och saker att göra och lära under lugnare stunder. Så jag har knogat på lite varje dag, men också sett till att slappa ibland.

Jag har bland annat hunnit läsa en del. Att läsa är ju en av livets höjdpunkter, något som förgyller och förändar. Det finns inget bättre än att hitta en bok man inte kan släppa. Den magiska känslan av att vara i en annan värld än ens egen. Man vill bara läsa, läsa, läsa... och när boken är slut känns det tomt.


Jag heter inte Miriam//Majgull Axelsson
Precis så kändes det när jag i söndags avslutade "Jag heter inte Miriam" av Majgull Axelsson. Att säga att jag skulle ha velat befinna mig i huvudpersonen situation är dock inte sant. Miriam Goldberg är en kvinna vi får möta i alla åldrar genom boken. Som ung romsk flicka hamnar hon i Auschwitz och sedan Ravensbrück. När hennes klänning går sönder räddar hon sig genom att stjäla en död judisk flickas klädedräkt. Malika förvandlas då till Miriam, ett identitetsbyte hon inte avslöjar för någon enda person förrän på sin 85-årsdag. Hon anpassar sig till en hemmafrutillvaro i Småland, men vågar inte ens berätta för sin man om att hon är av zigensk härkomst. Hon är övertygad om att han, och alla andra, skulle känna avsky och överge henne.

Kanske har hon rätt i sina farhågor. Det finns ju mängder av människor som lever på samma sätt idag. Romer, samer... Människor som det finns vanföreställningar om och som hånas och förföljs. Av en enda orsak - att de blivit födda till de personer de är.

Jag grät när boken tog slut. Kände att mänskligheten aldrig kommer att lära sig. Det är fler oroshärdar i världen än någonsin och de hårda, sneda vindarna blåser värre än på länge. Ledsamt.

I skymningen sjunger koltrasten//Linda Olsson
Den här boken är skriven av en av mina svenska favoritförfattare. Linda Olsson är den svenska kvinnan bosatt på Nya Zeeland som i vuxen ålder gick en skrivarkurs och därefter producerade en bestseller. Några av er har kanske läst "Nu vill jag sjunga dig milda sånger"?
"I skymningen sjunger koltrasten" handlar om tre ensamma människor som bor i samma trappuppgång på Söder i Stockholm. De har alla sina livsöden i bagaget som isolerar dem. En felskickad postförsändelse blir dock inledningen till en speciell vänskap mellan dem tre. Det är en vacker och lättläst berättelse om hur livet kan te sig och förändras bara man är öppen för förändringen. En mycket behaglig bok som jag läste med stor behållning.

Konsten att höra hjärtslag//Jan-Philipp Sendker
Den här romanen hade jag sett på bokhandlarnas topptiohyllor, alltså de mest sålda i Sverige just nu. Jag fick den som sommargåva av min uppdragsgivare Nina Ulander, kommunikationschef på Kramfors kommun. Tack för det, Nina!

Det här sägs vara en kärlekshistoria och på något sätt är det väl också det. Men jag köper inte storyn lika lätt som många andra verkar göra. Huvudpersonen Tin Win försvinner en dag från sin familj i New York. Dottern Julia börjar nysta i det hela och ledtrådarna för henne till Burma. Där får hon veta vad som hänt fadern under hans första 20 levnadsår, något han aldrig avslöjat för någon där hemma.
Tin Win hade en levande och mycket stark kärleksaffär med sin ungdomspassion Mi Mi. Han var blind och hon handikappad på grund av missbildade fötter. Tillsammans blir de dock en helhet; han bär henne på ryggen och hon guidar honom vart han ska gå.

Av olika anledningar som jag inte ska avslöja (då blir det inte så kul för dig att läsa boken...) skiljs deras vägar åt. Tin Win skapar sig ett nytt liv i USA, men glömmer aldrig sin ungdomskärlek. På ålderns höst sticker han som sagt var iväg till Burma igen...
För mig blir han en dubbel svikare. Han sviker sin första kärlek och han sviker sin nuvarande familj. Det står på baksidan av boken att kärleken övervinner allt - det tycker inte jag att den gör. Älskar man kämpar man för den kärleken.

Medan mörkret faller//Anna Lihammer
Den här boken läste jag om i Dagens Nyheter. Eller rättare sagt, jag läste om författaren Anna Lihammer. Hon fick goda vitsord och sades vara en av de nya upcoming deckarförfattarna.

"Medan mörkret faller" är en deckare (jag som inte gillar deckare...) som utspelar sig i förkrigstidens universitetsmiljö i Uppsala. Året är 1934 och nazisterna har just tagit makten i Tyskland. I Sverige har man antagit steriliseringslagen.

En dag hittar man en framstående forskare, en rasbiolog, bestialiskt mördad i en källare på Anatomiska instutionen. Hans kropp har dumpats i ett likkar och i huvudet hittar man liknande hål som blir när man forskar på hjärnan. Någon har alltså borrat i honom medan han levde...

Huvva... Ja, det är faktiskt ganska läskigt. Inte så mycket för själva mordgåtan i sig som för de insikter man får hur det faktiskt gick till under den där tiden. Tusentals kranier har ju hittats sedan dess. Otäckt också hur synen på människan var; vilka som var värdelösa och som skulle gömmas undan. Lite samma tema som i "Jag heter inte Miriam". Där utför doktor Mengele "forskningsarbeten" på barn så att deras kinder och näsor ruttnade. Fast de fick ju en karamell då och då...

Fyra böcker på lika många veckor. Det är skönt med sommar. Både när det regnar och är sol. Nu ska jag leta rätt på något nytt intressant att plöja :)

2036 Hits
0 Kommentarer

Andäktig av historiska ting

Kan ett skåp fylla år? Kan man fira ett skåps jubileum? Är ett skåp viktigt? Svaret på dessa frågor är: ja. Ibland är skåp viktiga. Idag är altarskåpet i Nordingrå kyrka extra viktigt. I dagarna firar nämligen församlingen att det funnits hos oss i 500 år. Ikväll blir det medeltida mässa och kören sjunger iklädda "gammaldagsa" kläder. 

För mig är det lite extra speciellt, eftersom jag kommer att ha på mig min morfars mammas kjol. Jag har tidigare berättat att min morfars morfar var mannen som gett upphov till idrottsplatsen Kinavallens namn (i Ullånger). Han kallades Kina-Bergström då han en tid bott i Shanghai. Han fick dottern Hilma, som alltså var morfars mamma. Eller min mammas mormor om man så vill. 

Morfar föddes 1908, så gissningsvis var Hilma född någon gång kring 1885-1890. Det är så himla häftigt men den där kjolen har följt mig genom livet. Första gången jag hade den var när jag i klass sex spelade huvudrollen som fröken i Ruskaby skola. Då hade jag även en överdel, en pärlbeprydd jacka. Den är dock alldeles för liten idag, så det blir kjolen som får symbolisera det medeltida (nåja) i kvällens outfit.

Men är det då så speciellt med att ett altarskåp fyller 500 år? Absolut! Speciellt när man betänker hur lång tid 500 år verkligen är. Det är ett halvt millenium. Det byggdes innan Gustav Vasa blev kung. Innan Sverige reformerades. Vi var alltså fortfarande ett katolskt land när någon satt och snidade på det. 

Det var sannolikt Nordingrås siste katolske kyrkoherde som köpte altarskåpet från Bryssel, strax innan reformationen. Altarskåpet är ovärderligt och tämligen ovanligt förekommande i våra norrländska trakter.

Fantastiskt. Nordingrå församling firar skåpets jubileum i dagarna tre. Igår var jag och min äldste son och såg en eminent föreställning om Luther av Per Ragnar. Ikväll ge jubileumskonserten "Musiken genom 500 år". Förutom Nordingrå kyrkokör medverkar solister, dubbelkvartett, blåsensemble, organist och annat. Jag ser fram emot konserten, tror den kan bli magisk! Helgen avslutas imorgon med en medeltida mässa som innehåller rökelseceremonier och processionsvandring. 

Jag tror att skaparen av altarskåpet skulle känna sig mycket hedrad om han visste att hans verk fortfarande röner som mycket uppmärksamhet. 

PS. Till dig som undrar över hur jag kan ha kjolen, men inte överdelen. Min släkting var mycket smärtare än jag. Och allt passade när jag var 12 år. Överdelen är bara att glömma... men kjolen behöver man ju inte knäppa ända upp. Finns hyskor och sen hänger man en blus och sjal över. Voila! :)

1980 Hits
0 Kommentarer

Till och med rabarber...

Tänk så lätt det är att känna dåligt samvete. Är det inte för världsfreden, hålet i ozonlagret och sjöarnas försurning så är det för... rabarber.

No kidding! Det är inte klokt så den där gröna växten, som jag inte vet om jag ska benämna frukt, grönsak eller nåt annat, växer. Det bara sprutar fram höga, tjocka stänglar. Stänglar som skriker: "GÖR NÅT AV OSS! VI ÄR GODA! VI ÄR NYTTIGA! VI VILL BLI ÄTNA!"

"Nä", har jag lust att svara, "ni är sura. När man biter i er drar det ihop sig i munnen och man vill grimasera. För att kunna äta er måste man tillsätta en massa socker."

Fatta! Jag för en dialog med min rabarberplanta :) Det gör jag samtidigt som jag ränner ut och in ur växthuset för att hämta krukor med sommarplant och förgylla min stora rabatt. Just nu ser det inte ut mycket för världen, men om en månad kommer det att prunka som som sjutton.

För varje gång jag går till växthuset ropar rabarbern: "MEN VI DÅ...? SKA VI BARA STÅ HÄR OCH RUTTNA...? SNÄÄÄÄÄÄLLLLLAAAA..."

"Okej, tjatmostrar." Jag faller till föga. Tar fram den vassa trädgårdssaxen och väser hotfullt: "Ni baaad om det!!"

Klipp, klipp, klipp...

Resultatet blev en god rabarberpaj. Med socker, till och med mandelmassa har jag lyxat på med. Den pajen tänker jag bjuda på imorgon när min syster och hennes familj kommer på besök.

Och jäklar i min lilla låda - jag ska äta den utan dåligt samvete! Allt socker till trots... :)

1936 Hits
0 Kommentarer

Odling i vårväder

Idag är det 1 juni. Första dagen på sommaren skulle man kunna säga. Den mentala sommaren alltså, den meterologiska sommaren innebär nånting helt annat än den "värme" vi har nu. Som jag känner det är det aprilväder i juni. Ena sekunden strålar solen från en klarblå himmel för att i nästa skymmas av hotande moln och skyfall.

Så var det ikväll. Jag hade bestämt mig för att det var dags att så. Så frön. Alltså morötter, rödbetor, rädisor, sallad, sockerärtor och brytbönor. Inget avancerat trädgårdsarbete alls, men fullt tillräckligt för mig. Tillfredsställande. Jag älskar att kunna gå ut i trädgården och hämta vad jag behöver av grönsaker till sommarkvällarnas middagar. 

Jag odlar i pallkragar, har fyra stycken. Tre av dem gjordes i ordning ikväll, den fjärde får vänta några dagar till. Jag har nämligen tänkt att sätta lök i den och måste göra ett litet inköp först.

Under de två timmar jag var ute hann jag med en hel del. Händerna fick agera jordfräs och bearbetade 240 liter odlingsjord. Allt under det att det regnet öste ned eller solen sken vackert. Däremellan skapades en vacker dubbel-regnbåge mot Själandsklinten. Det måste väl betyda tur? Odlingslycka!!

Imorgon fyller min äldste son Anton 20 år. Det fyller mig också med lycka. Lycka över att ha en sån underbar son. Att ha fått vara med på hela resan och se honom växa upp till en intelligent, mogen och empatisk ung man. Jag ser fram emot många, många härliga år tillsammans till!

<3

1859 Hits
0 Kommentarer

Kampen mot måste

När jag dör, hur vill jag bli ihågkommen då? När jag sitter på hemmet, hur vill jag minnas mitt liv?

Jag har ett mantra, en självinsikt jag fick när jag tvärvände bilen på väg till jobbet och åkte hem för att ringa min chef och säga upp mig. Insikten var/är: "Jag lever ett enda liv, då ska jag må gott i det livet. Gör jag inte det så är det min egen förbaskade skyldighet att se till att jag gör det."

Enkelt, eller hur?

Njae... Det är lätt att veta hur det ska vara, lätt att ge andra goda råd. Svårare att leva efter dem själv. Livet är en ständig kamp mot stress, inre funderingar och självförebråelser. Men livet är också lätt, ledigt och härligt. Mycket beror på ett litet ord. Ett ord som kan förändra allt.

VILL

Jag vill klippa gräset. (Istället för jag måste klippa gräset.)

Jag vill dammsuga. (Istället för Fy fan nu måste jag dra runt på åbäket igen.)

Jag vill gå ned i vikt. (Istället för Herregud, vad fet och värdelös jag är.)

Jag vill ta en joggingtur. (Istället för Åååh, jag vet att det kommer att vara döjobbigt.)

 

Du fattar grejen va? Vi har så väldigt många inre måsten (i alla fall jag har det) att de ibland känns övermäktiga. Som knep kan man ta till vill-metoden. För vem har egentligen skapat de inre måstena? Oftast är det man själv. Ingen tvingar mig att jogga, ingen har sagt åt mig att jag måste syssla med växtodling som tar en massa tid, ingen har sagt åt mig att engagera mig ideellt i olika föreningar.

Jag gör ju det för att jag VILL! Då vill jag också bli bättre på att tänka så. Då kanske livet blir som bilden här nedan. Jag älskar den! Så vill jag att det ska vara. Förbaske mig, så MÅSTE livet vara :)

1951 Hits
0 Kommentarer

Vill ha kossor nära

Jag vet inte mycket om kor. Men jag tycker om dem. De känns som fredliga, vänliga djur. Jag trivs med att ha dem i min närhet när jag promenerar, joggar, åker bil förbi hagen. Och jag tycker om deras produkter - mjölk, yoghurt, creme fraiche, keso... mmm... Att de håller landskapen öppna är en rejäl bonus. Inte ens det faktum att de pruttar ut växthusgas kan få mig att tycka illa om dem. 

Kossor, ja nötkreatur över huvud taget, är grejt!

Jag är säker på att jag inte är ensam om att tycka så här. Vi är många som varje vecka handlar våra mjölkprodukter i affären. Vi är många som helst ser att produkterna är svenska så att vårt inköp gynnar de lokala bönderna.

I Nordingrå finns ett antal mjölkproducerande gårdar och jag vill att de ska finnas kvar allihop. Jag är ju vän och bekant med de flesta av dem. De är företagare som sliter som djur (fniss, förlåt...) för att få allt att gå ihop. Denna årstid är det jobb från tidig morgon till sen kväll. Varför? För att de tror på landsbygden, på den småskaliga livsstilen, på att hela Sverige ska leva och för att de älskar sina djur.

Som företagare själv sved det i måndags när jag såg Uppdrag Granskning om Arlas sätt att hantera sina producenter. För varje liter mjölk går en bonde back med drygt en krona. Och när allt går så illa att ett lantbruk tvingas lägga ned, ofta med miljoner i skulder, får de höra att de är dåliga företagare. De flesta driver sina lantbruk som enskild firma, med följden att de blir personligt ansvariga för konkursen eller nedläggningen.

Det var hjärtskärande att se människor som med tårar i ögonen berättade om hur ont det gör att behöva lägga ned sitt livsverk. Ofta flera generationers livsverk. 

Bara för att vi vill ha så billiga produkter som möjligt. För det är faktiskt det det handlar om. Vi som konsumenter har en enormt stor makt. Men i vanlig ordning talar den egna ekonomin med högre röst än solidariteten med våra medmänniskor. "Varför ska jag betala en krona mer för mjölken när jag kan få den billigare?" "Är det verkligen så säkert att svenska varor är bättre än utländska?" 

Jag vet inte om svaret är ja på den sista frågan. Men jag vet att jag gillar kor. Jag gillar min vänner lantbrukarna. Jag gillar mjölk, älskar yoghurt och har keso som livselixir.

Då väljer jag att köpa med hjärtat. Jag väljer den lite dyrare produkten. Jag väljer bondens eget mejeri - Norrmejerier. Och njuter för varje klunk eller sked. 

 

2061 Hits
0 Kommentarer

Världsarvsleden uppladdning inför Alperna

Om en precis en månad befinner jag mig i Österrikiska Alperna för en veckas vandring. Det är jag och min syster Anita som ska utmana konditionen och vederkvicka själen. Anita fyllde 40 för några år sedan och hade som mål att åka på vandringsresa då. Av olika anledningar har det inte blivit av förrän nu. Och det ska bli himla kul! Jag förväntar mig vackert väder, underbara vyer och en chans att prata lite tyska. Att göra resan ensam med syrran är också en bonus. Nu ska vi prata... :)

Som lite uppvärmning inför the trip with capital T gjorde vi idag en testvandring. Det blev en tur längs Världsarvsleden i Nordingrå, från Bönhamn till Orsta där jag bor. En omväxlande tur på drygt en mil. Rekommenderas!

Det började dock lite yrt... Redan efter några hundra meter i Bönhamn villade vi bort oss. De gula prickarna bara försvann och vi visste inte hur vi skulle gå. Vi gick tillbaka, men samma sak. Inga prickar att följa. Nåja, vi traskade vidare längs en stig (som var fel) och kom till slut fram i grannbyn Mjösjö, där vi efter lite konsultande av stugägare till slut var på rätt köl igen. Efter det var det inga problem längre, bara att traska, fika, prata, skratta, titta på fåglar, njuta av vitsippsmattorna i skogen och stånka uppför berget till Själandsklinten. Väl hemma hos mig kunde vi njuta av en god ostpaj, knaperstekt bacon och en god sallad. 

Så här såg vandringen ut i bilder :)

En vandring längs Världsarvsleden bjuder naturligtvis på en hel del vackra vyer över havet.

Bönhamn blev starten för vår vandring.

Leden sköts ideellt av föreningen Världsarvsledens Vänner. Besök deras hemsida www.varldsarvsleden.nu

En fikapaus sitter aldrig fel. 

Det finns också mer organiserade ställen att vila på.

Leden är gulmarkerad och varierar en hel del i underlaget. 

Trevligt att se den här vyn från denna sida Edsättersfjärden. Annars springer jag alltid på ovansidan om sjöbodarna.

Nu börjar det stiga uppåt mot Själandsklinten. Lättare dock denna väg än från andra hållet där jag normalt vandrar.

Klintstugan byggdes 1946 och har välkomnat många besökare.

Utsikt över min hemby. Jag bor vid gula pilen. Underbara trakter, eller hur?

En klassisk vilobänk som börjar vara märkt av tidens tand. Eftersom vi gick nedför blev det ingen vila här, utan vi traskade direkt hem den sista kilometern.

2212 Hits
0 Kommentarer

Vad vet vi om livet? Och om döden...

Det var dagen för begravningen. Min farfars begravning. Vi skulle ta avsked av Elis, en fridens man som alltid var snäll och vänlig. En man som redan i unga år gett sitt hjärta till Herren och som verkligen levde med sin kristna tro som en ledstjärna. En saknad man som det var svårt att ta in att han var borta. För alltid.

Vi stod i backen vid E4 i Mäja. Jag och min familj, farmor, mina farbröder och deras familjer. Säkert några till också. Vi skulle åka begravningsfölje till kyrkan i Ullånger och väntade på bårbilen. Helt plötsligt brakade det till, alla blev förskräckta. Det var en stor gren på ett träd i närheten som rasade till marken. Bara så där.

- Det är Elis, sa min äldsta farbror och fortsatte: 
- Det är pappa. Han vill visa att han är med oss. 

Hans ord fick det att gå en rysning genom kroppen på mig. Det var första gången i mitt 22-åriga liv som jag skulle följa en nära anhörig till den sista vilan och jag hade aldrig tänkt i de banorna förut. Men så blev jag lugn - naturligtvis var det så! Farfar fanns med. Det blev en vacker begravning och när jag sjöng "Där rosor aldrig dör" fanns han bredvid mig med sitt snälla leende.

Trots att det många år sedan händelsen kan jag inte låta bli att tänka på farfar varje gång jag åker förbi stället där vi stod. Jag tittar på trädet, ser det tydliga, nu läkta, såret där grenen satt. På så sätt lever Elis Könberg vidare. 

Jag har tidigare berättat att jag är med i en bokcirkel. Idag har jag börjat läsa på vår nästa bok som heter "Till himlen och tillbaka". Den är skriven av Eben Alexander som är hjärnkirurg och har arbetat som sådan i 25 år. Som läkare visste han att nära-döden-upplevelser bara är ett spratt som hjärnan spelar oss när den utsätts för extrem stress.
Så hamnade han själv i koma under sju dagar och ändrade uppfattning helt. Han överlevde sin sjukdom och kunde berätta om hur han färdats bortom tid och rum under sin koma. Han upplevde en gudomlig dimension av tillvaron.

Sånt här jag har så svårt att tro på. Jag är en realistisk människa, pragmatisk till och med. Jag tror att livet tar slut när vi dör. Att det är som att blåsa ut en ljus, poff - så är det över. Jag tror inte heller på ödet. För mig är livet något jag själv formar.

Men samtidigt - vad vet jag? Ingenting!! Farfar fanns med under sin begravning. Han finns med i bilen när jag susar förbi på E4 vid trädet. Så kanske...

Jag ska i alla fall läsa boken med vidöppet sinne och ser fram emot de diskussioner vi kommer att ha i bokcirkelgruppen om några veckor när vi samlas och äter middag. 

:)

 

 

 

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Gunnela Nordlander
Jag tror absolut på en annan dimension när vi dör, det känns så tryggt att tro på att det inte är slut när mitt hjärta stannar. Nä... Read More
lördag, 09 maj 2015 15:47
2397 Hits
1 Kommentar

Gamblar vi med vår ålderdom?

Just nu går Stockholmsbörsen kräftgång. I månader har det gått uppåt-uppåt-uppåt och allas mungipor har pekat i samma riktning. Men nu har det vänt, det är röda siffror för mina aktiefonder varje dag sedan några veckor tillbaka. Och jag blir så stressad - det är ju min pension jag gamblar med... 

För gambla, det är just det vi gör. Vi spelar med de pengar som ska trygga vår vardag efter det att vi slutat jobba. Samhällsutvecklingen har gått dithän länge, det är ett medvetet val, och vi är många som fallit för sättet att spara. Hela vårt PPM-system (premiepensionen) bygger på att vi själva ska välja (max) fem pensionsfonder, som ska skapa det lilla extra på toppen av vårt vanliga pensionssparande. Väljer vi inte själva kanske vi låter en fondförvaltare sköta hanteringen, en fondförvaltare som tjänar pengar på oss. 

De flesta av oss förlägger även det vanliga sparandet i fonder. Själv har jag sparat sedan jag var cirka 25 år. Mina insatta pengar är dock även här utsatta för marknadens nycker. Det räcker med att USA förändrar räntan så påverkas hela världen, inte minst våra pensionspengar som kan gå uppåt eller nedåt. Just nu nedåt.

Som företagare har man ingen arbetsgivare som betalar in tjänstepension utan det är något man själv måste lägga undan. De flesta av oss sparar även dessa slantar i aktier eller fonder. 

Jag kan bara konstatera att ALLT mitt pensionssparande är i händerna på andra. Tusentals kronor varje månad. Jag kan inte påverka marknaden nämnvärt. Och det känns inte bra. Inte bra alls. 

Naturligtvis är jag medveten om att man ska sprida riskerna, inte lägga alla ägg i samma korg och spara långsiktigt. Går det ned nu, så kan situationen vara annorlunda om bara ett halvår. Men vem vet hur det ser ut om 17 år när det är dags för mig att gå hem? Fast mest troligt har pensionsåldern höjts då.

Vad kan man då göra? Inte mycket. Jo, man kan spara på ett vanligt bankkonto utan någon tillväxt alls. Inflationen och prisökningar äter tyvärr upp en del så man går minus då också. Ett annat alternativ är att amortera så mycket det går på lånen och bli skuldfri.

Åsså kan man sitta stilla i båten kanske. Fortsätta fondspara, glädjas åt att priserna är låga och att man får fler fondandelar för sina insatta pengar kanske. 

Men håller du inte med om att det är ett vanskligt sätt vi har att hantera de pengar vi ska leva av på ålderns höst? Känner du till ett alternativ tar jag gärna emot information :)

 

2122 Hits
0 Kommentarer

Jag - en ambassadör för Kramfors

För ett tag sedan fick jag frågan om jag vill vara ambassadör för Kramfors kommun. Självklart, löd svaret. Kände mig både stolt och hedrad över att någon funderat på mig i termerna av att vara en inspiratör för andra. Orsaken är säkert att jag i många texter lyft fram Kramfors och Höga Kusten positivt. Här är jag född, här har jag valt att bo och här kommer jag mest troligt att sluta mina dagar. 

Är det då självklart att man vill vara ambassadör för sin hembygd bara för att man bor här? Nja, inte om man lyssnar på hur många uttrycker sig. Att älska Höga Kusten, det är lätt. Men att älska Kramfors... det är för många Höga Kustenbor något omöjligt att yppa. Här tycker vi att vi klarar oss själva. Eller så önskar vi att vi tillhörde Övik. Alternativt bilda en kommun bara för Höga Kusten.

Om vi vänder på steken då? Hör man någonsin en Kramforsbo säga något negativt om Nordingrå och övriga Höga Kusten? Hur är det med Nylandsborna, människorna i Lunde eller Klockestrand - vill de bilda egna kommuner? Åtminstone jag har aldrig märkt av något sådant

Kramfors är på sätt och vis en delad kommun där gränsen verkar gå vid Ångermanälven. Orsaken ligger med all säkerhet i kommunsammanslagningen 1974 då storkommunen bildades. 41 år har gått sedan dess. Själv är jag 48.

I nästan hela mitt liv har jag alltså hört negativa omdömen om "Kramfors fattigluskommun", "världens största fäbodvall", "pulvercity", "Kräkfors", "stan mittemot Domus". Sloganen Kramfors med Höga Kusten har vi förvandlat till Höga Kusten TROTS Kramfors. 

Men hörrni, ska vi inte sluta med det här? Vem gynnas av den bitterheten? Vi själva? Absolut inte. Nordingrå är fantastiskt att bo i, Höga Kusten är unikt. Vi är en del av Kramfors kommun, där det finns massor av bra saker att vara stolt över. Jag är stolt över att bo i en kommun som har en av Sveriges bästa gymnasieskolor till exempel, en skola där mina söner stortrivs och utvecklas multum. Jag är stolt över att vi är en av de företagstätaste kommunerna i länet med mängder av duktiga entreprenörer. Jag är stolt över att såväl kommuner som näringen nu gör en progressiv och långsiktigt hållbar satsning på turismen. Jag är stolt över alla ungdomar som bor och utvecklas här. Jag skulle kunna fortsätta göra listan längre, men stannar.

Igår var jag på en föreläsning om ambassadörskap. Eller om det goda värdskapet. Det var näringslivskontoret som bjöd in och huvudgäst var Anki Berg från Länsmuséet i Västerbotten (Gammlia). Hennes budskap var glasklart:
- Utan ett gott värdskap kommer ingen att vilja komma hit, varken turister eller människor som vill stanna för gott. Och värdskap, det börjar inom oss själva.

Enligt Anki Berg handlar värdskap om något så enkelt som det mänskliga mötet. Att se någon, bemöta människor med respekt, våga möta en blick, vara intresserad och ge av sin egen erfarenhet. Samtidigt måste man naturligtvis leverera högkvalitativa produkter. Och, mycket viktigt, se varandra som pusselbitar. Värdskap är ingen one mans show.

Värdskap handlar också om hur man vill bli sedd. Eller om varumärke med ett modernare ord. Åtminstone jag vill känna stolthet över den kommun där jag valt att bo. Jag vill att andra ska se på den med positiva ögon. Jag vill att folk ska flytta hit. Jag vill att mina barn ska trivas och känna samma för sin hemort när de flyttat. Jag vill att folk ska tala gott om Kramfors.

Därför är jag ambassadör för Kramfors kommun. En självklar sådan. 

 

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — En Kramforsbo
Synd att man berömmer sig själv istället för att skapa något nytt. Ser man bilder från Kramfors från 1920 eller 1940 talet så förs... Read More
torsdag, 23 april 2015 18:05
Guest — Ann-Cathrin, Ordpilot
Hej Kramforsbo! Så tråkigt att du har en sådan negativ bild av din hemstad. Jag känner inte igen mig i hur du porträtterar den. I ... Read More
torsdag, 23 april 2015 19:04
Guest — Ida Stafrin
Det är sorgligt med människor som tar varje chans som ges till att trycka ner och släcka någon annans glädje. Som oppositionsanh... Read More
torsdag, 23 april 2015 19:21
3531 Hits
3 Kommentarer

Deckare inte min grej

Oj, vad länge sen jag gav mig tid att skriva några rader. Det snurrar på i en faslig takt just nu och jag hinner inte riktigt vara kreativ och skriva utöver det jag "måste". Jag vill, men tiden räcker inte alltid till. Nu lyxar jag dock till med några minuters hjärnrensning. För lite så funkar det personliga skrivandet för mig - genom att pränta ned tankar kanaliseras dem utanför min hjärna och få på så vis eget liv. Vingar att flyga med.

Den senaste tiden har jag läst en bestseller. Gone Girl av Gillian Flynn ligger högt upp på alla topplistor världen över. Både boken och filmen har blivit kassasuccéer och folk älskar storyn.

Jag började med att läsa boken. Intrigen kring det gifta paret Nick och Amy som ska fira sin femte bröllopsdag när Amy helt plötsligt försvinner är uppbyggd genom att huvudpersonerna vartannat kapitel får berätta sin del av berättelsen. Cliffhangerna formligen haglar för att man som läsare ska naglas fast och vilja läsa vidare. 

Men det är bara att inse. Jag är ingen som gillar deckare. De ger mig ingenting, får mig inte att tänka, känna och hitta nya tankesätt. Boken är lättläst, men till slut längtade jag bara att den skulle jag just slut. Att jag skulle få börja på nåt annat.

Så med en tredjedel kvar av romanen beslutade jag att se filmen. Undrade i mitt stilla sinne hur man skulle kunna filmatisera den ryckiga storyn som pendlar mellan nutid och dåtid, men det var alldeles ypperligt gjort. Filmen hade fått med i princip allt. Och slutet, ja det kunde ingen förutsäga. En långsam och pratande film utan tillstymmelse till action, borde vara som gjord för mig, men nej den får inga Oscars av mig. Den är OK, men jag kan inte höja den till skyarna på det sätt som kritiker och läseskaran gjort.

Har du läst boken? Eller sett filmen? Vad tyckte du?

Nu ska jag läsa nånting helt annat. Vi hade läsecirkel i fredags, diskuterade då Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson. Nästa bok, vi turas om att välja, är skriven av en läkare som berättar om sin nära-döden-upplevelse. Det blir nåt att bita i!

:)

 

 

1862 Hits
0 Kommentarer

Min förebild - mormor

Långfredag. Förut en långsam dag då man s k u l l e ha tråkigt och sörja Jesus död. Min dag har också varit lång, men inte det minsta långtråkig. Tvärtom har den varit fylld av livgivande möten. Efter att ha umgåtts med sångarvänner i två timmar styrde jag kosan mot Nyland där min mormor bor på äldreboendet Nybo. 

Jag är 48 år och har förmånen att ha mormor kvar i livet. Ullångersbo sedan födseln, bondmora, politiker, cirkelledare - och min idol. På sitt 93:e år. Möt Eva Åman!


Fotot är taget vid ett tidigare tillfälle.

Vid många kurser och seminarier som jag har deltagit i har man  fått uppdraget att berätta om en förebild man har. Då har alltid min hjärna drabbats av stiltje, jag har inte kunnat tänka ut en enda förebild - varken man eller kvinna. Tills jag vid ett besök hos mormor drabbades av tanken - fy fasen vilken fantastisk kvinna hon är. Utan vare sig akademisk utbildning eller gratis förutsättningar har hon fört kampen för kvinnor, kämpat för landsbygdens överlevnad och engagerat sig i miljöfrågor och annat.

Min mormor har helt enkelt brunnit. Drivit frågor på sin nivå och gjort det hur bra som helst. Eva föddes 1922 som yngst i en ganska stor barnaskara i Getberg, Ullånger. När hon var i åttaårsåldern gick föräldrarna bort i tbc. En morbror såg till att syskonen fick vara tillsammans, han anställde en piga som bodde med barnen. Mormors bröder var lite äldre och ganska snart kunde några av dem överta skötseln av jordbruket. Mormor var ju bara ett litet barn och tydde sig av naturliga skäl mycket till pigan. Eller pigorna rättare sagt, de avlöste varandra. En gång var det extra tufft när en favorit-piga skulle gifta sig och flytta från gården. "Det var som att mista mamma en gång till", har mormor berättat. 

Mormor gifte sig med Manne, som var 14 år äldre. De drev ett litet jordbruk i Utvik och fick 1948 min mamma. Förutom rollen som "bondmora" engagerade mormor sig politiskt. Centerpartiet blev den naturliga hemvisten och hon var med och byggde upp Ullångers Centerkvinnor. Faktum är att jag tror hon en tid var ordförande för föreningen. Alla som känner till Ullånger vet att Centerkvinnorna har haft och har än idag en viktig roll i samhällsutvecklingen. De har funnits med vid mängder av utvecklingsarbeten, evenemang och annat. 

Jag är ju engagerad i Futura - föreningen för företagande kvinnor i Kramfors kommun - och kan bara konstatera att äpplet inte faller långt från päronträdet. Fast medan jag valt den ideella vägen att gå, slog mormor in på den politiska banan. Hon satt ett tag också med i miljö- och byggnämnden (hälsovårdsnämnden på den tiden). Mormor var liksom jag intresserad av litteratur och drev bokcirkel. Och jag är ju med i en bokcirkel... :)

När morfar lade ned jordbruket i början av 70-talet var mormor kring 45 år, alltså yngre än jag. Som bondmora hade hon väl inte tjänat en krona till sin ålderspension, ändå slutade även hon att jobba då. En gång frågade jag henne om hon inte hade tyckt det var tråkigt att bara gå hemma och undrade vad hon gjorde. Mormor tittade på mig och såg helt frågande ut på ögonen, ruskade lite på huvudet och sa: Jag tog hand om hushållet så klart. Det var min uppgift.

Inte ett ord om att hon var ledsen över att inte ha kommit längre. Inget om att hon klättrade på väggarna av tristess. Inget om självförverkligande.

Istället var hon bara nöjd. Nöjd med det liv som blev hennes. Det är imponerande. Jag blir avundsjuk. 

Minns också att jag många gånger funderade över att det alltid var morfar som gick och handlade. Han traskade nedför backen mot Sundbron och gjorde inköp från en lista som mormor skrivit. Varför handlade inte hon, frågade jag. Svar: mormor tyckte att morfar behövde komma ut och träffa folk, så hon överlämnade med kärlek det uppdraget åt honom. 

Denna osjälviska kvinna är min förebild. Min mormor. Bara kärlek har jag fått av henne och bara kärlek känner jag för henne. 

2286 Hits
0 Kommentarer

Glad Påsk

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Gunnela g.nordlander@hotmail.se
Detsamma önskar jag dig!! Ha en skön påsk med bla kyrkokören Gunnela
fredag, 03 april 2015 06:51
Guest — Ann-Cathrin
Tack Gunnela! Vi ses väl? Eller är ni bortresta? Ett fantastiskt väder är det, har just joggat lite och mött Nordingråvåren. Så hä... Read More
fredag, 03 april 2015 07:13
2011 Hits
2 Kommentarer

"Livet efter dig" berörde mig

Jag måste erkänna att jag var skeptisk. Jag hade redan på förhand dömt ut boken som för lättsinnig och kiosklitteraturaktig. Tänkte att Livet efter dig hörde hemma i genren chic lit som jag har så svårt för. Men ack vad jag bedrog mig... :)

Istället blev julklappen jag fick av Anton en riktigt härlig läsupplevelse. Extrem lättläst, det bara flyter på, man vänder sida efter sida. Och det är så skönt! Många av de böcker jag läser bjuder på lite motstånd och jag måste koncentrera mig under läsningen. Men den här - åååhhh - det var som vid forna tiders läsupplevelse, det bara forsade fram och jag ville läsa mer och mer. Härligt!

Livet efter dig av Jojo Moyes är en av de mest lästa romanerna just nu och har varit ett bra tag. Boken kom ut 2012 och finns fortfarande på listan över toppsäljare. Den handlar om Lou Clark som får jobb som personlig assistent hos Will Traynor, vars liv slagits i spillror sedan han totalförlamats vid en trafikolycka. Will är deprimerad och har försökt ta sitt liv. Hans enda tanke är att avsluta livet i förväg och har övertalat sina föräldrar att ta honom till en klinik i Schweiz där man utför barmhärtighetsmord. Föräldrarna har dock förmått Will att ta sex månaders betänketid innan det hela ska genomföras. Under tiden kommer Lou in i Wills liv och inget blir sig likt. Varken för Lou eller Will...

Jag ska inte säga så mycket mer om storyn, då förstör jag den för dig som inte läst boken. Men jag vill bara säga att den är så bra att min sedvanliga nyfikenhet väcktes och jag måste tjyvläsa slutet innan jag kom dit. Ändå grät jag när sista raden var läst. 


 Så tack Anton för en urbra julklapp! Och tack också för gårdagens besök i Sundsvall. Mittuniversitetet är väldigt mysigt och pitoreskt, det vet jag nu!

 

 

 

 

2004 Hits
0 Kommentarer