Deprecated: Non-static method JApplicationSite::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/templates/gk_creativity/lib/framework/helper.layout.php on line 167 Deprecated: Non-static method JApplicationCms::getMenu() should not be called statically in /customers/3/4/a/ordpilot.se/httpd.www/libraries/cms/application/site.php on line 272

Ann-Cathrin Granbäcks blogg

Von oben - oj så fel!

Idag var jag med om en aha-upplevelse. De flesta som känner mig vet också om min fascination för språk och ord. Tycker mig kunna en hel del, men ibland blir det bara fel. Och ganska kul.

Vi hade frukostmöte med Futura på Kramm och satt 8-10 personer runt ett bord och hade det trevligt. Amber Schosso i styrelsen var "värdinna" för arrangemanget och skulle också berätta om sitt företag Konsult 360 grader. Hon är organisationskonsult och arbetar en hel del mot och med olika företag med syfte att skapa och bistå vid förändringsarbete.

Jag frågade henne om hon som tyska kan se någon skillnad på hur man driver företag i Tyskland och Sverige. Ja, det finns en hel del skillnader, löd svaret. Bland annat att man i Tyskland är mer auktoritär. Vd fattar beslut och verkställer dem på ett annat sätt än här. Och att det sättet för oss svenskar kanske kunde ses som arrogant.

- Du menar lite von oben? frågade jag. (Måste ju svänga mig med lite tyska...)
Amber tittade undrande på mig.
- Ja, att man agerar med en von oben-attityd alltså, förtydligade jag.
Hon svarade: Ja, whatever that means...

Oooops! Polletten trillade ned och jag fattade. Von oben är ett uttryck som vi svenskar använder, men som inte har någon som helt mening/innebörd i Tyskland. Vi har trott att det är gängse på "moderspråket" när det i själva verket är helt oförståeligt.

Vi gapskrattade runt bordet. Riktigt roligt faktiskt. Kulturskillnader kan verkligen var små, små nyanser.

 

2159 Hits
0 Kommentarer

Malala - flickan som kämpar för kvinnors rätt till utbildning

Jag tror inte det finns någon som inte vet vem Malala Yousafzai är. Den nu 16-åriga flickan från Pakistan som i december belönades med Nobels fredspris. Den yngsta och i mitt tycke mest fascinerande pristagaren. Så ung, så beslutsam, så hängiven - och på många sätt ett offer. Det är med saknad jag lägger ifrån mig boken "Jag är Malala".

Malala är lika gammal som min yngste son. Hade hon bott i Nordingrå hade kanske även hon gått första året på Ådalsskolans gymnasium, läst samhällsprogrammet. Hon hade tyckt om att vara med kompisar, läsa böcker, sitta vid datorn och paddan. Då och då hade hon bråkat med sina syskon och säkert hade hon åkt in till stan för att köpa nya kläder. Så långt är det mest sig likt mot den tonårsvärld jag är van vid. 

I Malalas värld är skolan dödsviktig. Bokstavligen. Hennes pappa rektorn kämpade för alls rätt till utbildning och stretade emot när talibanerna stoppade möjligheten för flickor att gå i skolan. Malala fick i unga år vara med och driva kampen, hon var med i media, bloggade, fick priser och stack på många sätt ut hakan i en livsfarlig värld styrd av män. 

Jag är så imponerade av hennes mod. Och av hennes fars mod (som är två år yngre än jag). För visst måste han ha förstått att han utsatte sin dotter för den största risken av alla när han använde henne i maktspelet? 

Här i Sverige har vi alla demokratiska rättigheter som finns att tillgå. Vi kan tycka vad vi vill och uttrycka våra åsikter. Vårt skolsystem är lika över hela landet, oavsett om vi är flickor eller pojkar, kvinnor eller män. Sådant vi tar för givet får andra kämpa för och riskera sina liv. När jag hör ungdomar stöna över skolan och tycka den är tråkig, önska sig lov, vilja sluta för gott vill jag bara skrika: "Fattar ni inte vilken förmån vi har!"

Kunskap är utvecklande. Kunskap är mäktigt. Men kunskap är alltså farligt och kunskap gör vissa människor rädda.

Malala Yousafzai får mig dock att tro på framtiden. Jag tror hon inspirerar människor världen över att dels våga stå upp för sina rättigheter, föra kampen vidare, dels inse hur privilegierade vi i västvärlden är. Malala har fortsatt att arbeta för alla barns rätt till utbildning genom The Malala Fund, en välgörenhetsorganisation som investerar i lokala utbildningsprogram och stödjer personer som kämpar för rätten till utbildning runt om i världen.

2466 Hits
0 Kommentarer

Satsa på en rollup

Ska du och ditt företag på mässa? Gör då som Solgläntans Behandlingshem i Väja.

Satsa på en eller flera snygga rollups!

1852 Hits
0 Kommentarer

Hemsida åt Styrnäs Mekaniska

Styrnäs Mekaniska i Nyland är en mekanisk verkstad som legotillverkar produkter och precisionsdetaljer. Ägarna Johnny Lundgren och Nicklas Ulander har erfarenhet av branschen sedan 80-talet och grundade sitt gemensamma företag 2010. Styrnäs Mekaniska har haft en flygande start och jobben har rullat in. Det har fram till nu därför inte funnits tid att tänka på att marknadsföra sig digitalt. När Ordpilot fick frågan att producera en hemsida blev svaret naturligtvis ja. Det är spännande och roligt att samarbeta med progressiva företag.

Hemsidan är gjord i Joomla och jag har haft god kontakt med uppdragsgivarna under resans gång. Intentionen är att visa på ett gediget kunnande på ett modernt sätt. Majoriteten av fotografierna står Ordpilot för.

Bilden nedan visar hur startsidan ser ut. Vill du själv besöka sajten och ta del av resten, välkommen till www.styrnasmekaniska.se

1834 Hits
0 Kommentarer

Företagsfrukost i Ullånger

Sedan en tid tillbaka skriver jag på uppdrag av Kramfors kommun artiklar till deras hemsida. Trevliga uppdrag som ledde mig till en företagsfrukost i Ullånger i morse. Det är inspirerande och kul att få skriva om positiva saker samtidigt som jag har förmånen att träffa många trevliga människor. I like my job!

Läs min artikel http://kramfors.se/index.asp?id=2285&s=1&nId=2435

1820 Hits
0 Kommentarer

Oändligt oförstående

Det finns saker man bara inte kan förstå. Som oändlighet. Hur går det till egentligen att något kan vara oändligt. Aldrig ta slut. Bara fortsätt och fortsätta och fortsätta... Så är det med pi, talföljden tar aldrig slut. Decimalerna fortsätter att avlösa varandra. 

Pi i sig är något jag aldrig förstått. Nu är jag i och för sig ingen naturvetare eller matematiker, har alltid haft hågen mer ställd åt det humanistiska (trots att jag läste ekonomisk linje på gymnasiet). Jag minns att vi räknade med pi för att räkna ut omkretsen på en cirkel under mattelektionerna, men jag har aldrig någonsin använt det utanför klassrummet. Mycket av matten på gymnasiet var något man lärde sig mekaniskt och sedan glömde bort, man förstod inte i grunden vad man gjorde.

Näväl, igår var det den internationella pi-dagen. 3,14 hyllades som sig bör. Eller rättare sagt 3,14 och därefter oändligt många siffror. 

Ofattbart och häftigt. I ett intressant radioprogram på P1 berättades om en ung man från Storbritannien som var helt fascinerad av pi. Han såg den oändliga talföljden som en del av evigheten. Ett dikt som pågår för alltid. Han menade, och har helt rätt, att eftersom pi aldrig tar slut någon gång omfattar det alla talföljder som finns i hela världen. Någonstans finns alltså mitt personnnummer, mitt kontonummer, allt som rör mig. Och dig. 

Den unge mannen, som hade ett minne som går utöver allt annat, hade lärt sig pi:s 22 514 första siffror. I över fem timmar, inför publik, rabblade han siffra efter siffra. Och alla var rätt.

Det är lika fascinerande som det faktum att pi är oändligt! 

Själv är jag glad över att kunna få ihop vardagen, vara med mina barn, äta god mat och läsa en bra bok :) 
Åsså funderar jag nån gång ibland över hönan och ägget förstås... 

1820 Hits
0 Kommentarer

Ha kul, tjäna pengar och förändra världen

 

Nån gång läste jag att företagarens största mål med sitt entreprenörskap borde vara att ha kul, tjäna pengar och förändra världen. Det kan jag ställa upp på :) men i ärligheten namn har jag nog mer kul än jag tjänar pengar. Och förändra världen, ja det vette tusan. 

Fast när jag tänker efter så bidrar nog mitt arbete till åtminstone en del tankar hos människor. Genom åren har jag skrivit mängder av texter, både objektiva artiklar och mer egotrippade alster typ detta. Jag är inte rädd för att sticka ut hakan och berätta min åsikt, något som jag är säker på irriterar en del. Än så länge har jag inte drabbats av några nättroll dock. Som tur är. Gissningsvis håller de som inte gillar mitt jobb bara tyst. Annars får jag ofta positiv kritik och glada tillrop. Tack för det!

Häromdagen kikade jag i en bok jag har hemma med alla möjliga listor. Eftersom jag gillar listor föll jag för den över de 10 företag som förändrat världen mest. Tjänat pengar är det inte tu tal om saken att de gjort. Och eftersom jag inte tror man kan vara en eldsjäl och samtidigt ha tråkigt är jag övertygad om att dessa storheter haft rejält kul på vägen. Här är de:

1 East India Company
Kolonialföretaget är kanske inte det bästa exemplet egentligen, men med tanke på att vi numera dricker te och förgyller vår mat med allehanda kryddor får man tillstå att East India Company defintivt förändrade världen. 

2 Amsterdams fondbörs
De globala finansmarknaderna omsätter mångmiljardbelopp varje dag. Denna utveckling inleddes vid Amsterdams fondbörs år 1602.

3 Levi Strauss
Levi´s jeans - need I say more? Denimtyg av hållbaraste sort för gruvarbetare 1873 blev var mans och kvinnas klädesplagg.

4 Standard Oil
Ett av de första multinationella företagen, grundat av mytomspunna J D Rockefeller, lever kvar än idag i ett antal oljeföretag.

5 General Electric
Thomas Edison uppfann glödlampan i slutet av 1800-talet. Men han grundade också General Electric, som än idag är en av de ledande teknikkoncernerna i världen. Rankades nyligen som ett av världens största 20 företag mätt i omsättning.

6 Eastman Kodak
När George Eastman uppfann filmrullen blev fotografering en syssla för allmänheten. Plötsligt kunde man samla sina bilder i album. Kodak blev världsledande och skapade också den första digitalkameran i början av 70-talet.

7 Ford
Henry Fort uppfann inte bilen - man han skapade bilismen. På gott och ont.

8 Disney
Kommentar överflödig :)

9 McDonalds
Snabbmat som ser exakt likadan ut och smakar samma om du är i Bolivia, Tyskland eller Sundsvall. Idag finns över 30 000 restauranger i cirka 20 länder.

10 Apple
Få tekniska nymodigheter har påverkat oss så mycket som datorn. Idag är Apple världens ledande it-bolag och förväntningarna är alltid skyhöga när nyheter lanseras. Apple är mer än bara en produkt, det är look and feel.

 

 

1892 Hits
0 Kommentarer

Hur når man ut?

Ett av företagarens ständiga dilemma är hur man når ut med sitt budskap. Att synas, höras, sticka ut i mediebruset. Även om man gör bra jobb och har trogna kunder måste man ständigt vara på tå för framtiden. Det är när man har det som allra mest hektiskt som man ska lägga grunden för den fortsatta verksamheten. 

Att kommunicera sitt budskap kan man göra på en mängd olika sätt. I takt med att den digitala tekniken utvecklats har även antalet kommunikationsmöjligheter ökat. Sociala medier är oslagbara, men når samtidigt bara de som finns där. Bloggar som denna är ett alternativ, men det är samma sak där, man når endast de människor som väljer att gå in på bloggen. Mejl med bifogade filer har använts länge och når de människor man själv bestämmer ska få brevet. Nackdelen med bifogade filer är enligt mig att de medför är ett klick för mycket; många orkar inte öppna det bifogade eller missar helt enkelt att det finns något medskickat.

Ett digitalt nyhetsbrev kan då vara lösningen! Börja med att bestämma ett lagom intervall för hur ofta du vill kommunicera ditt budskap. Sedan tillverkar du själv eller låter någon som mig producera ditt nyhetsbrev. Jag jobbar med ett verktyg som heter Paloma, vilket förutom nyhetsbrevet innehåller möjligheten att göra undersökningar, enkäter, skapa event med anmälningar och mycket annat. Via adresslistan, som kan innehålla hur många e-poster som helst, skickas ditt budskap ut till alla mottagare med ett enda klick. Snabbt och enkelt!

Sedan kan jag se exakt hur många som öppnat utskicken, vilka länkar de klickat på och så vidare. Statistiken är intressant att följa. 

Jag samarbetar med ett antal företag kring deras nyhetsbrev. Ett av dem är Bearbetningscenter i Kramfors. Igår gjorde vi ett utskick som nådde 320 mottagare. Efter bara några sekunder kunde jag se hur folk började öppna och läsa, något som håller i sig under hela dagen och några dagar till. 

Så här såg Bearbetningscenters utskick ut. Det är omgjort till en bild, så länkarna funkar av naturliga skäl inte här.

1871 Hits
0 Kommentarer

Roligt att hämta posten

Det är sällan numera som man får nåt roligt i postlådan. Oftast är det räkningar eller utskick av olika slag. Inte ens reklam (så reklammakare jag är...) når min privata postsfär. Men igår var det annorlunda, då fanns ett stort vitt vadderat kuvert adresserat Ordpilot i lådan.

Med ivriga fingrar sprättade jag upp kuvertet och drog ut den bok jag jobbat med så länge. Och slutresultatet känns bra! Jag känner mig stolt över att kunna titulera mig översättare, det är ju faktiskt min andra översättning av engelskspråkigt undervisningsmaterial till svenska.

På uppdrag av logopeden Astrid Frylmark i Härnösand, som även driver bokförlaget OrdAF, har jag översatt och bearbetat Teen Communication Skills till Samtal om Samtal. 

Samtal om Samtal riktar sig till lärare, logopeder, kuratorer, psykologer och andra som arbetar professionellt med ungdomar, vars kommunikativa förmåga har områden som behöver förbättras. Boken är fylld av fakta och övningar som syftar till att förbättra ungdomars sätt att lyssna och kommunicera. Det handlar om att bli en bättre lyssnare, att bli medveten om kroppsspråkets betydelse och hur man uttrycker sig utan ord samt vilka olika typer av kommunikationsstilar vi har. Boken tar också upp den mångfald som finns inom ramen för kommunikation, hur empati funkar, att olikheter berikar och så vidare. All kommunikation är ju egentligen en form av förhandling så det finns även möjligheter att fundera över vilken typ av förhandlar man själv är - en snackare eller en ångvält, kanske en planerare...

Boken innehåller så väldigt mycket att jag av naturliga skäl inte kan gå in på allt här. Det har varit väldigt roligt att jobba med den; översättningen har gått hand i hand med bearbetning och anpassning av materialet så att det fungerar i det svenska samhället. Där har jag glädje av min pedagogiska bakgrund som lärare och det faktum att jag har två tonårspojkar. De har naturligtvis fått vara med och testa vissa saker samt komma med förslag på ord och uttryck.

Till sist kan jag berätta att Ordpilot även står för layouten av boken. Det jobbet var tidskrävande, men inte så avancerat eftersom det fanns en amerikansk förlaga att utgå ifrån. Men varje ord, varje mening, varje punkt och varje streck kommer från min dator. Det är häftigt att veta!

:)

 

(För de fina illustrationerna står Pia Niemi, Pictus i Timrå)

1806 Hits
0 Kommentarer

Domherren som tiggare

Vintern igenom matar jag småfåglarna. Varje dag fyller jag på förrådet av solrosfrön och under de kallaste dagarna hängs även talgbollar upp. Det är så trevligt. Mysigt. Trivsamt att se de små liven flockas kring träden och mumsa i sig.

En gång läste jag tillsammans med min yngste son att en blåmes väger 10-15 gram. Vi tog några smågodisar och vägde upp. Resultat blev att en blåmes väger lika mycket som en godisråtta och geleböna. Inte mycket alltså :) Men de för att överleva måste de äta sin vikt flera gånger varje dag. Så jag matar gärna. Ett intresse och engagemang jag delar med väldigt många svenskar.

Häromdagen reflekterade jag dock över en sak när jag fyllde på fröröret. Det är fasen lättare för de flesta av oss att mata småfåglarna än att lägga fem kronor i en tiggares mugg. Jag skämdes. Fast ändå inte. Jag ger ofta pengar, faktiskt allt oftare. Har börjat ha mynt i fickan för att vara beredd att ge när jag kommer åt. Det känns lika bra som att mata fåglarna. 

Fast varför är det så här? Varför är det lättare att lämna en tjuga i Röda Korsets sparbössa än att se en tiggare i ögonen och säga varsågod? Vi vill inte se eländet helt enkelt, misären. Häromdagen såg jag ett upprop på Facebook om att man skulle delta i en kampanj som gick ut på att sätta ned foten och stoppa tiggeriet. Suck.

Just nu pågår en omröstning om att utse Sveriges nationalfågel. En av mina favoriter, domherren, finns fortfarande med på listan över möjliga kandidater. Andra, som till exempel storskarv, är utröstade. Lite symptomatiskt att vi röstar om allt. Det vi inte gillar får stryka på foten och inte vara med längre. Räknas som mindre värda. 

Domherrens röda färg gör oss glada. Den är vacker, tomtelik och lite av ett tecken för Sverige. Jag kan tänka mig att den kommer högt på rankinglistan över populära fåglar. Men domherren är annorlunda i sitt sätt att hitta mat mot för till exempel blåmesen och talgoxen. Den flyger inte upp till röret och hämtar frön utan äter det som hamnar på marken. Så på sätt och vis kan man påstå att domherren är en tiggare. Äter det andra tappar eller ger. 

Själv häller jag alltid lite extra frön på marken åt den. Nästan som att ha småmynt i fickan.

:)

1973 Hits
0 Kommentarer

Nytt liv i mormorsblommorna

Ett säkert vårtecken är omplantering av krukväxter. För mig brukar det hända ungefär när det är sportlov, en liten tradition. Jag måste erkänna att jag tycker om arbetet, trots att det blir jord här och där och lite smuts att ta rätt på efteråt. Men doften av färsk jord är härlig och jag känner hur den trivs i min hand när jag håvar upp ur säcken. Alla som varit hem till mig vet att jag har mycket blommor, och ganska stora. Nu trängs de verkligen på fönsterbrädan och vill nästa spränga krukorna.

Så efter en härlig skidtur i Docksta och en lika trivsam skidupplevelse vid tv:n när Kalla skördade ytterligare en medalj var det dags. Fram med jordpåsen, saxen och vattenkannan. Det fick bli pelargonerna först ut.

En del kallar pelargoner lite föraktfullt för mormorsblommor. De är Svensson, lite trista men andra ord. Men ingenting kan ju vara mer fel! Hur kan man se en vackert blommande pelargon som tråkig? För mig är arten en av de mest glädjegivande. Och mormorsblomma - vackrare namn än så kan man inte hitta. 

Det finns en imponerande växtkraft i pelargoner. Varje år beskär jag dem rätt hårt, det blir inte mycket kvar.

Men efter bara någon vecka börjar livet återkomma och små skott visar sig. På tal om skott är det ju också så tacksamt att skaffa sig nya blommor av det man klipper bort. Ned med klippet i jorden bara och på med en plastpåse, vips har man en ny älskling. Gratis.

Nu kommer jag att inspektera de små knattarna varje dag för att se när tecknen på nytt liv kommer.

Det är lika spännande som när man sår frön och de börjar gro. Lagom till sommaren kommer mina fönsterbrädor prunka av vita och rosa pelargoner. 

Och bor man i ett hus från 1860, vad kan passa bättre då än mormorsblommor?

1732 Hits
0 Kommentarer

10 års-erbjudande!

1745 Hits
0 Kommentarer

En avundsvärd kärlekshistoria

Så har jag äntligen läst den. Boken av kvinnan, vars sommarprogram stångade mig som en kelsjuk killing i magen. Hon som berättade en spännande och ouppklarad story kryddad med den mest hjärtknipande kärleksförklaring jag någonsin tagit del av. Bea Uusmas bok "Expeditionen. Min kärlekshistoria." var ett sant nöje att läsa.

Det kan ju inte börja bättre. Längst fram i boken, innan själva berättelsen börjar, har Bea Uusma skrivit "Allt i den här boken är sant. Allt har hänt på riktigt.”  och så lite längre ned på samma sida ”Utom sidan 224, 225 och 226." En i mitt tycke genialisk start. Jag måste genast, innan jag läst en rad, bläddra fram till de angivna sidorna för att se vad som stod är.

Jag var fast direkt.

"Expeditionen. Min kärlekshistoria." är Bea Uusmas (läkare, illustratör och författare) roman om den misslyckade Andrée-expeditionen. I Iconmagazine har hon berättat om att hon haft en fascination över expeditionen, de tre männen och deras öde ända sedan hennes far berättade hur de landade med ballongen på isen och sedan försökte gå tillbaka söder­ut, medan isen rörde sig norrut. I vuxen ålder fördriver hon tiden på en tråkig fest genom att nappa åt sig en bok. Boken råkar handla om ingenjör Andrées luftfärd och sen var det kört. Intresset övergick till passion. 

Just det där är så fascinerande för mig. Visst kan det vara kittlande att läsa om forskningsexpeditioner gjorda både i historisk tid och våra dagar. Men att som Bea Uusma slukas upp av storyn och börja forska, resa till polarområdena, läsa medicinska protokoll, verkligen grotta in sig på vad som verkligen hände Salomon August Andrée och hans kompanjoner Nils Strindberg och Knut Fraenkel från det att de kraschlandade med ballongen till dess att de 33 år senare hittades döda det är imponerande. Jag kan bli avundsjuk på sådan hängivenhet, sådan passion. Det är verkligen så att polarexpeditionen blev Bea Uusmas kärlekshistoria.

I sitt sommarprat berättade Bea en hel del som aldrig kommer fram i boken. Hur hon som kvinnlig hobbyforskare får ta emot nedsättande kommentarer och minimaliserande utlåtanden av andra forskare, så klart män. Hon får också höra att hon är en dålig mamma som lämnar sina barn hemma för att åka iväg och försöka hitta svaren på sina frågor. Trots att barnen har en alldeles ypperligt närvarande far i Henrik Schyffert. 

Boken är en perfekt sammansatt kompott av olika delar i lapptäcket Andrée-expeditionen. Man får läsa autentiska texter i form av Andrées dagbok och Nils Strindbergs längtande brev till fästmön. Det finns utdrag från forskningsprotokoll och Bea Uusma skriver också om sina egna tankar, känslor och funderingar. Jag tycker det var ett helt korrekt val att ge henne Augustpriset.

Jag visste ingenting om Andrée-expeditionen innan jag lyssnade till Bea Uusmas sommarprat i somras. Det slutade med att jag grät. Ni som har möjlighet att lyssna gör det, ladda hem programmet i mobilen och gå en långpromenad. Det som fick mig att gråta var den kärlekshandling som Nils Strindbergs efterlevande fästmö gjorde efter s i n död. Den är oemotståndlig. Den finns naturligtvis också med i boken. Så när du har lyssnat till radioprogrammet, ta då och läs boken.

Du kommer inte att ångra dig! 

:)

 

 

1909 Hits
0 Kommentarer

Kan en kvinna ha samma kläder i ett år?

Jag är långt ifrån något modefreak. Ganska ointresserad av mode faktiskt och köper nog kläder mera sällan än de flesta andra. Jag höll på att avsluta meningen med "kvinnor". För på nåt konstigt vis så är kläder, mode och utseende än idag mer en sak som engagerar kvinnor än män.

Lite kan jag dock se att "flärdfullheten" förskjutits. Unga killar är numera medvetna om både outfit och hårstyling. Troligtvis för att branschen insett att det finns en stor obearbetad marknad att göra pengar på. Mode handlar ju om det - profit. Oavsett vad man säger om konstnärliga uttryck och vilja att lyfta fram det bästa hos människor så är alla trender kopplade till inköp. Det kan handla om kläder, glasögon, bijouterier, prylar, inredning, design och så vidare. Nytt, nytt, nytt...

Ibland när man gör faktarutor om människor i tidningsreportage och personen får frågan om hobbies kan svaret bli: shopping. Det är för mig anmärkningsvärt att shopping kan vara ett intresse. Ett folknöje. Oförståeligt. Men jag är väl för gammal, för vänster och för down-to-earth för att förstå.

Nåt jag däremot förstår är att vi tjejer ofta klär upp oss för varandra. Inte för att imponera på männen som man ofta tror. Nej, vi tittar på vad andra har på sig och vill vara lika fina själva. Oftast finare :) 

Kvinnor bedöms tuffare efter sitt utseende än män. Det bevisade ett australiensiskt nyhetsankare som tröttnade på den sexism hans kvinnliga kollegor fick utstå. Han märkte att de oftast fick kritik för sitt utseende och sällan för sin prestation i yrkesrollen. Karl Stefanovic beslutade att genomföra ett experiment; han använde samma kostym två dagar på raken. Inga reaktioner.

Han fortsatte att använda kostymen men varierade slipsarna. Efter en månad hade fortfarande ingen protesterat. Hans kvinnliga kollega fick däremot ofta ta emot glåpord för sitt utseende och ifrågasättande kommentarer som "vem sjutton är hennes stylist". Experimentet fortsatte i ett helt år utan att någon reagerade. I en intervju i Sydney Morning Herald kommenterar Karl Stefanovic det hela så här:
– Kvinnor döms mycket hårdare på grund av vad de gör, säger eller har på sig. Jag blir bedömd på grund av mina intervjuer, min humor – hur jag gör mitt jobb. Samtidigt döms kvinnor för vad de har på sig eller hur deras hår ser ut.

Ganska trist, va? Men samtidigt blir man inte överraskad. Det ÄR så. Kvinnor har ett starkare förstoringsglas på sig och många gånger är det vi själva som kritiskt granskar varandra. Istället för att berömma och ge positiv kritik, stärka varandra, låter vi avundsjuka och missunnsamhet råda. 

För några veckor sedan skrev jag på skoj ned 50 nyårslöften. Inte ett enda av dem handlade om att konsumera mer eller köpa snyggare, trendigare kläder. Däremot lovade jag att sprida positiva budskap och ge beröm. Tycker jag att någon är fin, då säger jag det :)

Och vet du vad - jag har massor av kläder som är urgamla. Flera år. På gränsen till omoderna. Och jag använder dem väldigt ofta :)

(Bilderna är från http://www.newsner.com)

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Gunnela
Vilken skön och befriande text, Anki
lördag, 21 februari 2015 09:48
1899 Hits
1 Kommentar

Klappa sig på axeln

Alldeles nyss läste jag en sak som en annan företagskvinna skrev på sin Facebook. Inlägget löd:

Egoboostat mig själv en stund och kollat in många av de fantastiska kunder och uppdrag vi har haft under åren och inte minst resultatet. Mycket nöjd :)

Jag tryckte genast på Gilla! Sånt kan man bara tycka om. När människor tycker att deras arbete är bra. När man förstår att det man gör är gott nog och att man ska vara stolt över sig själv. 

Det är min fasta övertygelse att livet blir vad man gör det till. Det man matar sin hjärna med blir självuppfyllande. Då är det smart att göra som tjejen är ovan - ta en micropaus, utvärdera och njuta i nuet. Ge sig själv en klapp på axeln, brukar jag säga.

Själv njuter jag den här årstiden av att köpa hem en bukett tulpaner. Som glada utropstecken står de på bordet när jag kommer hem efter arbetsdagen. Ett bevis liksom på den härliga tid som kommer med spirande grönska och framtidstro.

1740 Hits
0 Kommentarer

En rolig erfarenhet

Så var det gjort. Mitt gästspel som stafettgäst på Radio Västernorrland. Och jag måste erkänna att det var jätteroligt. Det var spännande, roligt, inspirerande och upplyftande. Skitkul med en egotrippstimme helt enkelt! 

Lite pirrigt var det att sätta sig i bilen och åka de 11 milen från Nordingrå till Sundsvall. Jag hade förberett mig lite med några fusklappar så jag skulle komma ihåg allt till den "faktaruta" jag visste jag skulle teckna om mig. Även skrivit ned årtalen som har med Kina-Bergström att göra. Men mest orolig var jag nog över att inte hitta till radiohuset... :) 

Min äldste son bor och pluggar sedan några månader i Sundsvall, så jag passade på att kila in till honom och fika lite innan sändning. Med gps:en var det inga som helst problem att lokalisera Sveriges Radio. Väl inne satt jag ned och väntade i foajén medan jag kikade in i sändningsstudion genom ett stort fönster. 

Under 12-slagets eko-nyheter kom programledaren Magnus Leijon ut och hämtade mig. Han tog en kopp kaffe och pustade ut i soffan. Ett ypperligt sätt att skapa kontakt, han lyckades förmedla lugn och att allt var som vilket vanligt samtal som helst.

Och tänk, precis så var det. Väl på plats inne i studion var det bara att börja prata, berätta. Det blev en salig blandning, helt enkelt det mesta av det bästa. Ett Ann-Cathrin i koncentrat. Vi hann med att prata om rötter och hemort, att styra sitt liv/börja om på nytt, jobb, kärlek till hembygden, körsång, bokläsning, motion, kakor och godis och lite till. Bland annat berättade jag om min morfars morfar som gett upphov till Ullångers idrottsplats Kinavallen.

Här kan du höra ett kort avsnitt ur programmet, det är hämtat från när jag berättar om Kina-Bergström http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=6095253

Här är länken till hela programmet. Filen innehåller hela förmiddagens sändning, men om du drar fram till 2.34 så kommer du till mitt stafettgästprat:

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/506771?programid=3365&start=9254

 

Ha det gott alla! Jag känner mig glad och stolt över min insats. Har inte så mycket Jante i mig utan jag törs säga det... :)

 

 

Senaste kommentarer i detta inlägg
Guest — Eva Sjölinder
Jag gillar din blogg! Hörde dig på Radio Västernorrland, så intressant! Eva från Stöde
tisdag, 17 februari 2015 12:21
Guest — Ann-Cathrin, Ordpilot
Hej Eva! Vad glad jag blir av dina ord! Roligt att du gillade mitt prat på radion och ännu bättre att du hittade hit till min hems... Read More
tisdag, 17 februari 2015 13:24
1986 Hits
2 Kommentarer

Erik Daniels - en eljest man

Det finns ett ord i min dialekt (och kanske andra också) som man använder för att beskriva någon som är lite annorlunda. Eljest. Han är eljest = han är konstig,  inte som vi. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att det annorlunda är negativt. Tvärtom kan det nästan vara så att "annorlundaskapet" gått över gränsen till att bli pittoreskt. Om man är eljest är man inte irriterande annorlunda, då är man stark nog i sin karaktär och personlighet att respekteras för den man är. Så tolkar åtminstone jag eljest. 

Tyvärr verkar det som om vår samtid inte riktigt tillåter folk att vara eljest. Jag tycker att det fanns betydligt fler original för 20-30 år sedan. Nu stöps alla i samma form och olikheterna suddas ut. Det kan också vara så att vi har ett större, men samtidigt mer finmaskigt, samhällsnät som fångar upp dessa personer och "hjälper dem till normalitet". Vad det nu innebär att vara normal...

Erik Daniels föddes 22 mars 1825 i Salteå, Nora socken. Erk Danel, som han kallades, växte upp var tiderna mycket fattiga. Till torpet i Norr-Salteå fanns ingen körväg utan man tog sig fram genom att ro över sjön eller gå längs en skogsstig genom bergig terräng. Erik började i tidig ålder gå runt i gårdarna för att hjälpa till med försörjningen, bland annat vallade han korna åt bönderna. Belöningen kom sällan i form av pengar utan han fick istället avlagda skor och kläder. När han var åtta år dog fadern, två år senare modern.

Här hade historien kunnat ta slut. Erik Daniels skulle ha kunnat bli utauktionerad som fattigdräng hos någon bonde eller på annat vis gjort sig beroende av en enstaka välgörare. Men så blev inte fallet. 

Trots att fattighjälpen på den tiden inte var mer utbyggd än att man bytte tjänster mot mat och nödtorftigt husrum klarade sig Erik Daniels hela livet på det sätt han ville. Han var en fri själ som såg till att inte bli mer beroende av andra än nödvändigt. Vad gjorde han då? Han byggde upp boplatser i form av kojor lite varstans i Nora församling. Trots att det är mer än 120 år sedan Erik dog finns rester kvar av dessa kojor. Hembygdsföreningen har inventerat dem och håller nu på och bygger upp en vandringsled mellan dem. Jag har fått uppdraget att skapa informationsskyltar. 

Sockenhjon på Erik Daniels tid inhystes ofta i en dragig stuga med lite halm på golvet. Erik hade dock en egen bädd konstruerad på en kälke som han drog omkring. Där hade han också sitt lilla bohag bestående av kläder, kokkärl och annat. Även sedan Erik Daniels hade börjat sin sockengång bodde han under sommaren i sina kojor, men gick fram till gårdarna för att skaffa mat.

Redan som ung var Erik Daniels annorlunda mot de andra i samma ålder, lite skygg och inbunden. Han hittade mening i naturen och religionen. Han gick ofta hela dagen ensam i skogen där han sjöng psalmer och läste högt ur en andaktsbok, som han fått av sin mor som minne när han ”stod i gången”.

Konstnären Hampe Svanberg (som gjort illustrationen här ovanför) berättar om när han som liten pojke skulle släppa ut korna ur beteshagen. Han hörde då en röst som sjöng ”Jag är en gäst och främling...” Hampe skyndade hem till mor som konstaterade att det nog var Erk Danel som var på väg. Mycket riktigt, efter ett tag stod Erik på deras bro och hälsade: ”Guss fre!  Kall gröt och mjölk bjöds, vilket Erik Daniels tyckte om. 

Hampe Svanberg, som bodde i byn Lide, gick en kväll tillsammans med två bröder för att besöka Erik Daniels. Hampe vågade sig först inte fram utan det var hans bröder som fick ta emot hälsningsorden: ”Guss fre´!
Hampe smög fram och fick se den då gamle Erik sitta kojöppningen. Han band nät och hade virat lummer runt hals och handleder till skydd mot myggen. Pojkarna fick komma in i kojan och såg där en låg spis murad av klappstensblock med en kort skorsten. På ena sidan hade han ved, på den andra en sovbädd. 

Vad man vet fästa sig aldrig Erik Daniels aldrig vid någon kvinna. Han fick alltså aldrig uppleva tryggheten i familjegemenskapen i vuxen ålder. I stället hittade han meningen med livet i den kristna tron och trivdes med sitt eget sällskap.

Vad var det som drev Erik till ensamhet och fattigdom? Fattig var han redan från födseln. Förutom den egna försörjningsförmågan fick han förlita sig till böndernas goda vilja att ge arbete, mat och husrum. Han kallades ibland svagsint, men särskilt dum är man nog inte om man frivilligt väljer ett liv i ensamhet. Tvärtom var han nog en väldigt stark person som såg till att forma sin egen tillvaro på det sätt som passade honom bäst.

Erik Daniels dog 1891, 66 år gammal.

2038 Hits
0 Kommentarer

Årsredovisningar

 Den här veckan har jag haft mycket av mitt fokus på de artiklar jag skriver till Kramforsbladet. Men jag har också hunnit med en hel del annat. Bland annat har jag haft glädjen, ja det är faktiskt roligt, att producera försättsblad till tre årsredovisningar. En trogen uppdragsgivare har tre bolag, vilka alla har sina egna års- och koncernredovisningar. Min intention är att redovisningarna ska egna uttryck, men ändå hänga ihop så att man känner igen sig. 

Vill du se årsredovisningar i sin helhet hittar du dem på www.bbc-y.se 

1866 Hits
0 Kommentarer

Jag saknar Maj från Övik

Kan man sakna en person som inte finns? Ja, jag kan det. Har gjort det många gånger. Nästan alltid har det med läsupplevelser att göra. Att jag levt mig in i ett levnadsöde så att jag känner det som om den fiktiva personen är en vän. Så är det ikväll. Jag har precis läst ut den sista delen i Kristina Sandbergs trilogi om Maj Berglund, kvinna i 40-, 50- och 60-talets Örnsköldsvik. 

Utan att avslöja för mycket om handlingen kan jag säga att det här är en fascinerande berättelse om hur livet blev för en ung kvinna från Jämtland. Nyligen sviken av sin ungdomskärlek hamnar hon i säng med en äldre man i Örnsköldsvik, dit hon tagit sin tillflykt för att återhämta sig. Hon blir med barn och det enda som återstår för att "rädda äran" är att gifta sig. Utan att känna kärlek.

I de tre böckerna får vi följa Majs liv, som till synes verkar litet och inrutat. Hemmafrun som fokuserar på barn, mat, bakning och att hålla hemmet i topptrim. I början kunde jag irritera mig på henne och den offermentalitet och kylighet hon uppvisar. Men allt eftersom växer Maj och jag börjar förstå henne. På den tiden tillät konventionen och folkhemmet inte många alternativ. 

Kristina Sandberg tilldelades i november Augustpriset för den tredje delen i trilogin "Liv till varje pris" och jag måste hålla med om att det är den bästa. Språkligt finns inget att anmärka på alls, Sandberg uttrycker sig rappt och precist. Riktigt roligt är det ju för en Höga Kustenbo att läsa alla geografiska beskrivningar från Övik, men också Höga Kusten. Maj make är ute på biltur och tittar på hus i Bergsnäs och Häggvik. Sonen Lasse gifter sig med Jane från Ullånger. Jag har läst någonstans att Kristina Sandberg är uppvuxen i Sundsvall och att huvudpersonen Maj inspirerats av hennes mormor. 

Sammantaget innehåller berättelsen om Maj allt. Kärlek, brusten kärlek, glädje, sorg, otillräcklighet, kvinnokamp, utveckling, barnuppfostran, glädje över barnbarn, framgångar, jobbsökande, konkurs, otrohet, tillit... jag kan göra listan lång. Kanske är det så att böckerna riktar sig mest till kvinnor, men jag rekommenderar dem till alla. 

:)

1795 Hits
0 Kommentarer

Ådalsskolans gapflabb i radion

Ryktet har börjat gå, så jag kan lika gärna verifiera det. Ja, det är sant. Ådalsskolans gapflabb ska prata i radio. Nästa måndags stafettgäst på Radio Västernorrland det är jag. Ordpilot. Ann-Cathrin. Eller om du så vill Ådalsskolans gapflabb.

Ådalsskolans gapflabb. Det är jag. Eller åtminstone var det jag. 1981 när jag fyllde 17 år skickade några av mina klasskompisar in en grattishälsning till Nya Norrland med texten: "Huka er grabbar, nu laddar hon om! Ådalsskolans gapflabb fyller 17 år."

Hmmmm... Mamma tyckte det var pinsamt, att det skulle vara negativt för mig att vara känd som ett gapflabb. Men faktum är att det var ett epitet som faktiskt stämde ganska bra. Jag var glad, skrattig, utåtriktad och ville synas i många sammanhang. Så det som mina vänner skrev skämtsamt var nog ganska på pricken.

Och mamma, hon fattade hon med till slut :)

17 år då. 48 år idag. Och jag har inte förändrats särskilt mycket. Genom åren har jag skrivit dagbok i olika omgångar och varje gång jag läser gamla texter slås jag av att mitt sätt att vara, mina funderingar, farhågor, glädjeämnen, sätt att uttrycka mig är intakta. Jag är nyfiken på människor (väldigt passande för en journalist), tycker om utmaningar och gillar att synas. Skratta också så klart, flabba, fnissa.

Till stafettgästskapet hör att man blir tillfrågad av någon annan som intervjuats. Idag var det Kirsi Wahlström från Härnösand som satt i heta stolen hos Magnus Leijon. Kirsi är coach och driver företaget Blissum. Vi har jobbat tillsammans under en tid när jag var projektanställd på Kommunförbundet Västernorrland.

Min spontana reaktion när Kirsi frågade var: Va, jag???!! Men jag har väl ingenting att komma med?
Corny, men så är jag. Till saken hör att hon ringde mitt under en körövning och jag blev extremt överraskad och hade dåligt med tid att prata. Jag bad att få tänka över det hela. OK, sa Kirsi, men jag måste ha svar senast imorgon bitti. Då var klockan 20.30.

Jag blev pirrig. Jag ÄR pirrig. Men bestämde mig ganska snart för att tacka ja. Herregud, om någon tycker att man är inspirerande och kan vara en förebild för andra, så måste man väl lita på det?

Go with the flow. Var dig själv - alla andra är upptagna. Det finns många "floskler" att ta till. Och de funkar för mig.

Nästa måndag styr jag kosan mot radiohuset i Sundsvall med en personlig grej i handväskan samt ett låtönskemål. Ska nog lägga av ett och annat flabb också... ;)

Till uppdraget hör också att tänka ut en ny stafettgäst. Kanske blir det du?

Senaste kommentar i detta inlägg
Guest — Gunnela
Bra Anki att du tog beslutet!! Jag ska minsann sitta bänkad framför radion... Kör hårt
tisdag, 10 februari 2015 22:04
2240 Hits
1 Kommentar